Jean Vaubaron.
Första Delen.
(Forts. fr. N:r 1-- 11.)
Rodille sträckte ut sig i hela sin längd
och en blixt ljungade ur hans öga.
— För tusan, är det din afsigt att gifva
mig en lexa, lymmel! utropade han skäraude
tänderna af raseri. Det kallar jag en oför-
synthet som förtjenar nagot . . . Jag skall
visa dig, jag, med hvem du har att göra.
Vaubaron lyssnade med bestörtning till
dessa ord och han frågade sig sjelf om det
var en vansinnig han hade framför sig.
- Tror du, din sturska sälle, att Jag ej
yet af hvilka uttryck jag betjenar mig när
jag nedlåter mig att tala med sådana ynk-
ryggar som du! - fortfor Rodille med för-
dubblad vrede. Jag både vet hvad jag säger
och med hvem jag talar och det skall jag ge-
nast gifva dig bevis på, din usling!
Hvarje menskligt tålamod har sina grän-
ser, Jean Vaubaron kände att hans beherrsk-
ning var nära sitt slut; han blef rädd för sig
sjelt och sin medfödda häftighet, ty, vi upp-
repa det ännu en gång, han ville för intet
pris imläta sig 1 ett gril.
— Åt helvete med dåren! mnumlade han