Jean Vaubaron. Första Delen. (Forts. fr. N:r 1-11.) Rodille sträckte ut sig i hela sin längd och en blixt ljungade ur hans öga. — För tusan, är det din afsigt att gifva mig en lexa, lymmel! utropade han skäraude tänderna af raseri. Det kallar jag en oförsynthet som förtjenar nagot . . . Jag skall visa dig, jag, med hvem du har att göra. Vaubaron lyssnade med bestörtning till dessa ord och han frågade sig sjelf om det var en vansinnig han hade framför sig. Tror du, din sturska sälle, att Jag ej yet af hvilka uttryck jag betjenar mig när jag nedlåter mig att tala med sådana ynkryggar som du! fortfor Rodille med fördubblad vrede. Jag både vet hvad jag säger och med hvem jag talar och det skall jag genast gifva dig bevis på, din usling! Hvarje menskligt tålamod har sina gränser, Jean Vaubaron kände att hans beherrskning var nära sitt slut; han blef rädd för sig sjelt och sin medfödda häftighet, ty, vi upprepa det ännu en gång, han ville för intet pris imläta sig 1 ett gril. — Åt helvete med dåren! mnumlade han