Penningenöden och skulderna.7) Tidningarna tillföra oss oupphörligt underrättelser om affärsställningen, hvilka göra tydligt, att denna icke är god och att en hel hop folk äro i en kritisk ställning. Icke så få nedskrifva reflexioner öfver tillståndet, dikterade af den Jätt förklarade oviljan öfver hvad de kalla trasslet, och uppskrämma derigenom både sig sjelfva och andra till en sinnesstämning, som icke bör finnas hos den, som vill reda sina egna och tänka omskapa äfven andras affärer. Vi hafva fått se ett nummer af tidningen Dalpilen, i hvilket detta ämne behandlas) af en hand, som visar sig vara mycket bekant med gamla Rom, och som tyckes tro vår stillning vara lika med Roms på den tid, då de små gårdarne sammansmälte till stora gods, hvilka förföllo till parker och betesmarker såsom campagnan än i dag.? Vi, som icke sett några symtomer till slikt, anföra blott påståendet såsom exempel på huru man stundom ser i syne, när den uppskrämda välmeningen fattar pennan. Vi veta alltför väl att perningar betalas sparsamt och att utmätningar och thy åtföljande auktioner äro mycket allmänna i vissa orter, men icke tro vi derföre att en allmän ruin står för dörren. Illa är det väl, men så illa är det icke. Hvartill tjenar det då att på ett öfverdrifvet sätt måla svart i svart? Blir väl någon derigenom lugnare, klokare och omtänksammare? Har man icke snarare skäl att antaga, att detta ytterliga svartmåleri snarare skall framkalla en förtviflan, som törlamar såväl arbetet som omtankan? När alla äro ruinerade vore det ju en dårskap att tro sig ensam kunna räddas, heter det då. Man lägger händerna i kors, tar till flaskan och väntar med österländsk resignation utmätningsmannen. Nöjde man sig deremot med att säga den enkla, ofärgade sanningen, att omsättningen är mindre än vanligt, att många derigenom tvingas att visa sitt redan länge befintliga obestånd, men att det stora flertalet reder sig, om än mer och mindre väl, genom omtanka och arbete, så blefve skildringen mindre liflig, vunne mindre bifall hos dem, som ej ogerna höra att det går andra illa. isynnerhet om de tro sig upptäcka, att detta skett derföre att de uraktlåtit att följa deras egna vishetsreglor; men den skulle scr icke alstra denna dåsiga förtviflan, hvarden nödstälde att hoppas och tänka: när så många kunna räddas, så måtte väl äfven jag kunna det, med arbete och omtanka. I stället för att skilja den sunda affärsverksamheten från den osunda, far man ut mot skuldsättning, inrättandet af banker och låneanstalter, inteckningar och hypotiseringar, på samma gång man förvånas öfver vinglet, lögöreförsäljningarne, de inmaginära reverserna och borgensförbindelserna, liksom skulle allt detta vara lika förkastligt, icke besinnandes att skulder, banker, inteckningar, hypotek och vexelhandel äro nödvändiga vilkor för och frukter af en tilltagande affärsverksamhet och att endast allt sådant som kan kallas vingel är osundheter, som förtjena en generell förkastelsedom. Man säger visserligen att det är låneanstalterna och lånen, som framkallat svårigheterna; men hvad var det väl, som framkallade låneanstalterna? Kan man påstå att låneanstalterna uppkommit endast genom bolagsminnens begär att förtjena penningar? Framkallades de icke lika mycket af de då befintliga svårigheterna att erhålla förlagskapital? Man klagar öfver att hypoteksbankerna indragit ut) I ofvanstående uppsats finna våra läsare ett nytt