Penningenöden och skulderna.7)
Tidningarna tillföra oss oupphörligt un-
derrättelser om affärsställningen, hvilka göra
tydligt, att denna icke är god och att en hel
hop folk äro i en kritisk ställning. Icke så
få nedskrifva reflexioner öfver tillståndet, dik-
terade af den Jätt förklarade oviljan öfver
hvad de kalla trasslet, och uppskrämma der-
igenom både sig sjelfva och andra till en sin-
nesstämning, som icke bör finnas hos den, som
vill reda sina egna och tänka omskapa äfven
andras affärer.
Vi hafva fått se ett nummer af tidningen
Dalpilen, i hvilket detta ämne behandlas) af
en hand, som visar sig vara mycket bekant
med gamla Rom, och som tyckes tro vår still-
ning vara lika med Roms på den tid, då de
små gårdarne sammansmälte till stora gods,
hvilka förföllo till parker och betesmarker
såsom campagnan än i dag.? Vi, som icke sett
några symtomer till slikt, anföra blott påstå-
endet såsom exempel på huru man stundom
ser i syne, när den uppskrämda välmeningen
fattar pennan.
Vi veta alltför väl att perningar betalas
sparsamt och att utmätningar och thy åtföl-
jande auktioner äro mycket allmänna i vissa
orter, men icke tro vi derföre att en allmän
ruin står för dörren. Illa är det väl, men så
illa är det icke. Hvartill tjenar det då att
på ett öfverdrifvet sätt måla svart i svart?
Blir väl någon derigenom lugnare, klokare och
omtänksammare? Har man icke snarare skäl
att antaga, att detta ytterliga svartmåleri
snarare skall framkalla en förtviflan, som tör-
lamar såväl arbetet som omtankan? När alla
äro ruinerade vore det ju en dårskap att tro
sig ensam kunna räddas, heter det då. Man
lägger händerna i kors, tar till flaskan och
väntar med österländsk resignation utmätnings-
mannen.
Nöjde man sig deremot med att säga den
enkla, ofärgade sanningen, att omsättningen är
mindre än vanligt, att många derigenom tvin-
gas att visa sitt redan länge befintliga obestånd,
men att det stora flertalet reder sig, om än mer och
mindre väl, genom omtanka och arbete, så blef-
ve skildringen mindre liflig, vunne mindre bi-
fall hos dem, som ej ogerna höra att det går
andra illa. isynnerhet om de tro sig upptäcka,
att detta skett derföre att de uraktlåtit att
följa deras egna vishetsreglor; men den skulle
scr icke alstra denna dåsiga förtviflan, hvar-
den nödstälde att hoppas och tänka: när så
många kunna räddas, så måtte väl äfven jag
kunna det, med arbete och omtanka.
I stället för att skilja den sunda affärs-
verksamheten från den osunda, far man ut
mot skuldsättning, inrättandet af banker och
låneanstalter, inteckningar och hypotiseringar,
på samma gång man förvånas öfver vinglet,
lögöreförsäljningarne, de inmaginära reverserna
och borgensförbindelserna, liksom skulle allt
detta vara lika förkastligt, icke besinnandes
att skulder, banker, inteckningar, hypotek och
vexelhandel äro nödvändiga vilkor för och
frukter af en tilltagande affärsverksamhet och
att endast allt sådant som kan kallas vingel
är osundheter, som förtjena en generell för-
kastelsedom.
Man säger visserligen att det är lånean-
stalterna och lånen, som framkallat svårighe-
terna; men hvad var det väl, som framkallade
låneanstalterna? Kan man påstå att lånean-
stalterna uppkommit endast genom bolagsmin-
nens begär att förtjena penningar? Framkal-
lades de icke lika mycket af de då befintliga
svårigheterna att erhålla förlagskapital? Man
klagar öfver att hypoteksbankerna indragit ut-
) I ofvanstående uppsats finna våra läsare ett nytt