pjesen på nytt? Skulle jag hastigt spela illamående och låta ridån gå ned? Skulle jag öppet förklara hela trasslet, stoppa äggen i mina fickor, göra om min entrö och helt oförskämdt utropa: Vördade publicum! Så här skulle det ha tillgått !? Mina älskade damer, måtten I aldrig under edra hnsmoderliga bekymmer råka ut för en sadan äxgförtviflan, som den stackars komedianten, och måtte aldrig under edra societetsspektakler en tallrik ägg i stället för en skål mjölk, förvandla tiljan till en sträckbänk ! Då emellertid icke publiken finner något nöje i långa pauser, så gjorde vi, min medspelerska och jag, vår bestörtningsscen så kort som möjligt. Jag går fram till bordet, der hon satt och skref, och hviskar uppmuntrande: Jaka bara till allt hvad jag säger. Ja, ja! suckar den förvirrade sköna och jag tyckte mig derunder kunna höra hennes hjerta slå. Jag börjar med några komplimanger öfver hennes nätta husmorsdrägt, allt under det min fantasi, lik en drunknande, famlar efter ett halmstrå att rädda oss båda. Men då nöden är som störst är hjelpen närmast, säger ordspråket. Vår sufflör åhör med rynkade ögonbryn våra små improvisationer, slutligan slår han i förtreten hörbart hop sin stora bok, tar fram en smörgås och en liten sup — måtte hans skugga förlåta mig denna sanning — intager helt lugn sin lilla förfriskning, och hviskar från sin lucka till oss de tröstefulla orden: Nu får herrskapet, förbanna mej, hjelpa sej sjelfva! Det komiska i denna kärndigra handling piggade upp min dufna fantasi; det var likasom om sufflörens lilla sup hade gått mig genom merg och ben. Jag fick en ide, en räddningsplanka. Närmande mig bordet, hvarpå den olycksaliga äggtallriken tronade, inledde jag ett samtal med min tjuserska om vår barndom, våra lekar vid dammen, våra barkbåtsfärder till Amerika ete., 1 det jag upptog min enligt rolens karakter i pantalongsfickan löst liggande klocka, för att erimra mig min lektionstimma i byus småbarnsskola. I djupaste tanksprilldhet och under enstaka förtjusningsutrop till den älskade, smusslar jag klockan bland äggen, tar sedan — under samma något vågade tankspriddhetsparoxysm — dessa igg, ett efter annat för klockan, betraktar detta quasi-ur under suckar till den hulda, jollrar om tidens snabba flykt och praktiserar mina ägg på sådant sätt så småningom i de behöriga fickorna. Majstångsägget igenkände jag på dess lätthet. Den nödtvungna improvisationen, då och då uppmuntrad genom några jaså! mycket sannt, ett hjelpord från min olyckskamrat, skulle hafva gått temligen ledigt för sig, om icke vår förtretade sufflör tidt och ofta för oss ljudeligt låtit förnimma sina utrop: Jo-o, det här blir en skön pjes! — Det här var ljusa historier!? 1 det han fortfarande med korslagda armar mumsade på sin smörgås och sköljde ned den med ett glas öl. Ack, mina damer, det var den tiden alltid någonting källaraktigt i sutflörluckan, ja jag menar i afseende på temperaturen, icke med hänsyn till sederna, och gubben under golfvet behöfde något värmande. Emellertid började jag andas lättare; jag hade indtligen de välsignade äggen på mig, och jag tillhviskade min förbryllerska: Fråga mig nu efter äggen ! i det jag så nonchalant som möjligt betraktade hennes broderi. Hon drar ett djupt andetag, kastar qvarnstenen från sitt bröst och utropar skalkaktigt: Nå-å, kusin Göran! Hyar har du gjort af alla äggen? — Äggen? Ack jo! I mina fickor, sötaste Ebba! replikerade jag triumferande och antydde dermed för vår storögde sufflör, att vi ändtligen efter tio minuters improvisation med leendet på läpparne och afgrunden i våra hjertan, lyckats återknyta lialogens sönderslitna tråd. Sufflören sväljde skyndsamt sista smörgåsbiten, bläddrade i sin jes, puttrade ännu någonting om — satans pähitt, sköna historier, — och — vi voro räddade. Men när pjesen slutat med en omfamning emellan de älskande och då ridån