Ur mina teaterminnen.
Kallprat vid eldbrasan, af Jo. Jo.
Efter en inledning som vi tyvärr sakns
rum för berättar den qvicke Jo, Jo. i der
intressanta Svenska Familj-Journalen följande
olycksäfventyr som han upplefvat:
Händelsen var den, — det är nu adertor
år sedan, Herre Gud, hvad man blir gammal.
— man gaf å kungliga teatern det populära
stycket Wermlänningarne, och till förpjes
en dramatisk skizz, benämnd En man af verla
och en man af värde, af Johan Jolin. Salon.
gen var fullsatt och de kungliga på spektaklet
Jag spelade en förläst magister, kusin Göra
kallad, kär upp öfver öronen i sin kusin frö.
ken Ebba, som återgafs af den då unga, mer
ännu alltid lika älskvärda fru A. Stycket
var redan gifvet ett par gånger och det hela
gick derföre som om det varit inoljadt. De
båda unga älskande hade just en scen på tu
man hand och af vigt för intrigens utveckling.
Ebba lemnar rummet för att från skafferiet
(hela familjen är bortrest och hon är för till-
fället hushållerska) hemta en skål mjölk samt
öfriga ingredienser för Görans favoritritt,
plättar, och skickar derefter kusin Göran,
under många varningar att skona syltbur-
karne, ut i handkammaren efter cn tallrik
med några ägg. Vid återkomsten skola dessa
husmorsskatter ligga i bokmalens fickor emellan
hans Horatius och Homerus, och ett tom
majstångsägg slutligen inläggas i magisterns
västfiicka. Så bjuder intrigen i pjesen, men
en olycklig slump hade för qvällen tagit trå-
darne om händer, och omarbetar nu Jolins
lilla dramatiska skizz på det allra obarmheor-
tigaste. Af en förlåtlig distraktion under
samtalet emellan kulisserna med teaterns spi-
rituelle chef, baron H., tar den sköna fröken
Ebba äggtallriken i svället för mjölkskålen med
sig in på scenen, och trider nu strålande och
skalkaktig i sitt lilla hvita hushållsförkläde
fram till kusin Göran, der han sträckte sig i
soffhörnet ihop med sina klassiska auctorer.
Hon skulle just, efter några ögonblicks lek-
full dialog, skicka ut sin lärde tillbedjare efter
de omnämnda, som det hette, glömda äggen,
då hon på samma gång som kusin Göran
varsnar sitt olyckliga misstag. Hvad var att
göra? Ett sakta Herre min Gud uudslapp
den sköna, och ilskaren höll på att dra till
med en mustig ed på ren svenska. Med
byvinnans vanliga fyndighet ber hon dock
kusinen gå i handkammaren efter några flera
ägg. Det måste bli äggstarka plättar, im-
proviserar Göran halfmumlande i det han går,
följd till dörren af den skälfvande aktrisen.
Hela min årslön, — nej, ett kungarike
för ett halft dussin ägg! utropade jag i för-
tviflan emellan kulisserna. Man rusar i stört-
språng ned till operakällaren. Fru A. spinner
och tvinnar ut sin monolog efter bästa för-
måga; men som den blott bestod af två, tre
fraser, kunde dessa ej repeteras länge. Källare-
kuriren återkommer flåsande, stupar i sista
trappsteget upp till scenen och krossar i fallet
äggen, dem han hade i sitt arbetarcförkläde.
— Min årslön och mitt kungarik. voro räd-
dade; men der stod jag nu åter inne på
scenen utan ägg i mina fickor, och utan utväg
att använda min dialog, som till följe deraf
skulle uppstå mellan mig och min medspeler-
ska. Vår förvirring var gränslös. Den vackra
fröken Ebba bleknade genom sminket, och
tillhviskade mig de hugnerika orden: Hur i
Guds namn ska det gå! Jag tror att jag springer
min väg från alltihop.
Vår sufflör, ett original, en gammal f. d.
sk ånsk militär, vet naturligtvis heller ingen
utväg att få de välsignade äggen i mina bak-
ickor, och majstångsägget — af högsta vigt
för intrigens utveckling längre fram — i min
västficka. I första ögonblicken stod jag också
sjelf alldeles rådlös. Skulle jag gå fram till
rampen, buga för deras majestäter och publi-
ken, samt utbedia mio nåden att få höria am