Ur mina teaterminnen. Kallprat vid eldbrasan, af Jo. Jo. Efter en inledning som vi tyvärr sakns rum för berättar den qvicke Jo, Jo. i der intressanta Svenska Familj-Journalen följande olycksäfventyr som han upplefvat: Händelsen var den, — det är nu adertor år sedan, Herre Gud, hvad man blir gammal. — man gaf å kungliga teatern det populära stycket Wermlänningarne, och till förpjes en dramatisk skizz, benämnd En man af verla och en man af värde, af Johan Jolin. Salon. gen var fullsatt och de kungliga på spektaklet Jag spelade en förläst magister, kusin Göra kallad, kär upp öfver öronen i sin kusin frö. ken Ebba, som återgafs af den då unga, mer ännu alltid lika älskvärda fru A. Stycket var redan gifvet ett par gånger och det hela gick derföre som om det varit inoljadt. De båda unga älskande hade just en scen på tu man hand och af vigt för intrigens utveckling. Ebba lemnar rummet för att från skafferiet (hela familjen är bortrest och hon är för tillfället hushållerska) hemta en skål mjölk samt öfriga ingredienser för Görans favoritritt, plättar, och skickar derefter kusin Göran, under många varningar att skona syltburkarne, ut i handkammaren efter cn tallrik med några ägg. Vid återkomsten skola dessa husmorsskatter ligga i bokmalens fickor emellan hans Horatius och Homerus, och ett tom majstångsägg slutligen inläggas i magisterns västfiicka. Så bjuder intrigen i pjesen, men en olycklig slump hade för qvällen tagit trådarne om händer, och omarbetar nu Jolins lilla dramatiska skizz på det allra obarmheortigaste. Af en förlåtlig distraktion under samtalet emellan kulisserna med teaterns spirituelle chef, baron H., tar den sköna fröken Ebba äggtallriken i svället för mjölkskålen med sig in på scenen, och trider nu strålande och skalkaktig i sitt lilla hvita hushållsförkläde fram till kusin Göran, der han sträckte sig i soffhörnet ihop med sina klassiska auctorer. Hon skulle just, efter några ögonblicks lekfull dialog, skicka ut sin lärde tillbedjare efter de omnämnda, som det hette, glömda äggen, då hon på samma gång som kusin Göran varsnar sitt olyckliga misstag. Hvad var att göra? Ett sakta Herre min Gud uudslapp den sköna, och ilskaren höll på att dra till med en mustig ed på ren svenska. Med byvinnans vanliga fyndighet ber hon dock kusinen gå i handkammaren efter några flera ägg. Det måste bli äggstarka plättar, improviserar Göran halfmumlande i det han går, följd till dörren af den skälfvande aktrisen. Hela min årslön, — nej, ett kungarike för ett halft dussin ägg! utropade jag i förtviflan emellan kulisserna. Man rusar i störtsprång ned till operakällaren. Fru A. spinner och tvinnar ut sin monolog efter bästa förmåga; men som den blott bestod af två, tre fraser, kunde dessa ej repeteras länge. Källarekuriren återkommer flåsande, stupar i sista trappsteget upp till scenen och krossar i fallet äggen, dem han hade i sitt arbetarcförkläde. — Min årslön och mitt kungarik. voro räddade; men der stod jag nu åter inne på scenen utan ägg i mina fickor, och utan utväg att använda min dialog, som till följe deraf skulle uppstå mellan mig och min medspelerska. Vår förvirring var gränslös. Den vackra fröken Ebba bleknade genom sminket, och tillhviskade mig de hugnerika orden: Hur i Guds namn ska det gå! Jag tror att jag springer min väg från alltihop. Vår sufflör, ett original, en gammal f. d. sk ånsk militär, vet naturligtvis heller ingen utväg att få de välsignade äggen i mina bakickor, och majstångsägget — af högsta vigt för intrigens utveckling längre fram — i min västficka. I första ögonblicken stod jag också sjelf alldeles rådlös. Skulle jag gå fram till rampen, buga för deras majestäter och publiken, samt utbedia mio nåden att få höria am