deplatsen och klockaren, som också hade försett sin bänk med hvita servieter, uppstämmer i keller p-moll: Hvar Kristtiogen fröjde sig etc. och dermed var signalen gifven till uppbrott. Den vördnadsvärde prosten stod der framme kanske med lyckliga känslor, mer I mig föreföll han som en delinqvent på afrättsI platsen. Emellertid framträda tvänne offrande det var kyrkans kyrkovärdar, som offrade er riksdaler hvardera; naturligtvis för exemplets swull. De öfriga gåfvo sig ro tills dessa hade väl utfört sitt värf och intagit en positiv ställning på hvar sin sida om altaret med I uppbördsfat i sina händer för kyrkans och fattgkassans räkning. Nu var allt färdigt och tages satte sig i rörelse i riktig gåsmarsch. tripp, trapp, truppelitrapp? ljödo de odresserades marschtakt, som utgjorde ett värdigt ac kompagnemang till den Herranom behageliga I sången, som under tiden utfördes af klocka. ren med bästa min i verlden, för att inbilla vår Herre att andakten icke på minsta vis led något afbräck. Manspersonalen är nu: full gång med att afbörda sin skuld; hva och en tänker: jag får heller taga mig till skada, än att förskaffa mig ett grått öga al de der kyrkoherrarne; med presten går def väl an, ty han tiger då, hvad han än tänker; men klockaren, han är oförskämd nog att vara ovettig ibland folk, om han ej får så mycket han vill eller, som han uttrycker sig: efter åldrig plägsed och helgad praxis. Men icke förthy framskrider nu en gammal odalgubbe, som visar, att det går an att bryta helgad Ipraxis, i det han gifver presten en trea?, men klockaren endast en 12-skilling, med anJedning af någon misshällighet emellan gubben och klockaren ). Äfven presten undgick icke ovänskapens och skamligehtens proba vid detta tillfälle. Der kommer en ung landtbrukare, som han kallar sig, hvars kreatur, som inträngti prostgårdens aåkergärde, blifvit upptagne af rättaren på prestgärden. Den häraf förträtade mannen skall nu hämnas, atlemnande en kopparslant till presten, visande i andra handen en sedel, som han gifver åt klockaren. Ännu flera församlingsboar ådagalägga vid detta tillfälle, på samma sätt, prof på sina tänkesätt. Under karlarnas offervandring hade qvinnspersonalen varit overksam; men efter en mellanstunds — trippelitrapp -— tystnad bryter denna löst med väl bättre fart än männerna. Hvar och en aflemnar sin skärf med mycken andäktighet; och om gäfvorna cj äro så stora, så äro de likväl välment:. De fryntliga gummorna och de täcka töserna niga så vackert, när de atflemna sin högtidsgåfva; allt går så sedigt och ordentligt, så att prosten tyckes njuta himmelsk lycksalighet, medan han ser på sin penuinghög, den hun redan uppskattar till 200 rdr, deraf 25, om icke 50 rdr i kopparmynt, hvilket han säkert önskade förvandladt i klingande silfvermynt! Men aj! der tappar en gumma sina slantar; hon böjer sig ned för att upphemta dem. I farten faller hennes efterkommande granne öfver henne under yttrande: Raggen 1 dej, Lisa! kan du inte stå på bena! Aj! ännu en i högen, och åter cn Fyra man ur kjortelregementet fallne! Nej, se der 1 högen Kocka-Gretas dotter i krinolin, som, i detta flickans tillstånd, presenterar sig som en marknadsbod med sina herrligheter till åskådaude af den goda prosten och den nu församlade, i farten hindrade offerpersonalen. Den behjertade presien kunde icke längre vara en stum äskådare, utan beslöt att räcka mor Lisa handen, för att hjelpa heune på benen. Ödet hade emellertid skickat det så, att mor Lisa tätt sitt. ena ben nm uti kocka-fickans krinolin, hyilket gjorde ett oväntadt motståud i mor Lisas uppresande, hvadau hon drog presten på sig eller rättare uti den fallna fruntuimmershögen, hvarifrån hvarjehanda utrop och nödrop och lite smått grälande och svärjande utgingo, under det en och annan af den öfriga förgamlingen småskrattade i mjugg Ändtligen kommo de fallne på fötterna, men hade likväl så svårt insnärjt sig, dels mot Lisa och dels en! annan qgvinna, som fått sin schal-frans uti prestens rock-knappar, så att kyrkovärdarne måste fram med kur för att göra slut på oredan. Banden uti prestkappan voro brustna, men presten tog sin kappa lös på armen och