En ofterdag i Halland.
(Ur Norra Hallands Tidning.)
Sistlidne Juldag, nemligen 1864, ankom
jag, stadd på resa i embetsärender, straxt
efter klockan 12 middagen till gästgifvaregår-
den X.
Emedan jag för ett par år sedan i em-
betsförrättningar vistades i denna trakt, hade
jag ett ungefärligt begrepp om stället och
gjorde mig derföre icke så stora beräkningar
på så särdeles god skjutsordning. Vid fram-
komsten träffade jag hemma endast en gam-
mal gumma (om 70 år vid pass) och en 10-
årig flicka. På tillfrågan, om jag kunde 1å
skjuts, svarade gumman på sin gammal-danska
dialekt:
Nä gu få han ej.
Hvarföre så: tågade jag.
Jo si dä ä offerdag och då ä alla i
körka.
Men den der flickungen kan väl uppbuda
skjuts?
Nä si hela reservet ä 1 körka.
Det var fasligt så kyrkosamma, invän-
de jag.
Ja, si vi ä alltid vana att ge prest och
klockare offer högtidsdagarna.
Ni tro väl, att ni ej bli salige eljest?
Visserligen, ty det hör till deras lön.
Ja, men det måtte vara en dum lön,
som är frivillig, och en sådan borde aldrig
existera.
Det har väl varit fråga om att ta bort
offren, men vi gamle ha alltid gifvit vår tolt-
skilling och så ha våra förtider gjort; Vi ä ej
sämre än de. Vet herrn, jag minns när vi
hade granutabröd endast vid jul; omsider
fingo de sådant äfven vid påsk och pingst.
Vära förfäder skulle förfäras, om de fingo se
nutidens kräslighet — men de voro redligc
som guld och hänsofvo med friden 1 hjertat!
att hafva gjort hvar man rätt, äfven hvad:
offren beträffar. I
Kan jag då ingen skjuts få?
i Jo, så snart folket kommer hem från!
körkan.
Under sådana omständigheter beslöt jag
att göra en visit i kyrkan ifråga, som var
belägen i närheten af gästgifvaregården. In-
kommen i kyrkan genom en sidodörr, tog jag ,
plats på ett mindre bemärkt ställe. Presten,
som talade om den välsignelse gifmildheten
medförer och tydligen alluderade på den blit-
vande offringen, atslutade snart sin predikan
med de orden: måtte ymnigheten föda i edra
hjertan och rikligen belönas af alla gåfvors
gifvare, hvilken vare när oss under nu iun-
gångna julehelgd, såsom han med våra fäder
varit hafver! Amen.;j
Nu begynte en annan akt. Under det
presten läste de vanliga kyrkobönerna efter
predikan, hade åhörarne helt annat att göra
än att bedja för öfverheten eller för sjuka,
eller tacka Gud för helsan o. d. De hade
fullt upp att göra med sina plånböcker och
portemonnaier. Der tappar en en slant, der
kryper en annan mellan benen på gubbarue
och söker förgäfves efter en toliskilling; der
lägger en af rocken, för att kunna riktigt un-
dersöka sina fickor. Såå, hviskas halthögt,
glömde jag mina pengar hemma — Du
får låna mig två 12-skillingar och två halfann-
styfrar. Nej, jag har inga att låna bort.
— aD du Jöns? — Här har du cn riks-
daler.? — Växla du den, Sven ! — Nej
Gu kan jag ej. 3askade fäl m. m., m.
m. En förträftlig andakt!? tänkte jag och
slog upp ögonen och fick då sc, att verksam-
heten var ej mindre i och utom det heliga
altaret, inom hvars skrankor ingen lekman
plägar få träda med sina oheliga fötter De
putsas och dukas och tillagas för ofteruppbör-
dan oltardisken öLTLnas På flere håll samt