En ofterdag i Halland. (Ur Norra Hallands Tidning.) Sistlidne Juldag, nemligen 1864, ankom jag, stadd på resa i embetsärender, straxt efter klockan 12 middagen till gästgifvaregården X. Emedan jag för ett par år sedan i embetsförrättningar vistades i denna trakt, hade jag ett ungefärligt begrepp om stället och gjorde mig derföre icke så stora beräkningar på så särdeles god skjutsordning. Vid framkomsten träffade jag hemma endast en gammal gumma (om 70 år vid pass) och en 10årig flicka. På tillfrågan, om jag kunde 1å skjuts, svarade gumman på sin gammal-danska dialekt: Nä gu få han ej. Hvarföre så: tågade jag. Jo si dä ä offerdag och då ä alla i körka. Men den der flickungen kan väl uppbuda skjuts? Nä si hela reservet ä 1 körka. Det var fasligt så kyrkosamma, invände jag. Ja, si vi ä alltid vana att ge prest och klockare offer högtidsdagarna. Ni tro väl, att ni ej bli salige eljest? Visserligen, ty det hör till deras lön. Ja, men det måtte vara en dum lön, som är frivillig, och en sådan borde aldrig existera. Det har väl varit fråga om att ta bort offren, men vi gamle ha alltid gifvit vår toltskilling och så ha våra förtider gjort; Vi ä ej sämre än de. Vet herrn, jag minns när vi hade granutabröd endast vid jul; omsider fingo de sådant äfven vid påsk och pingst. Vära förfäder skulle förfäras, om de fingo se nutidens kräslighet — men de voro redligc som guld och hänsofvo med friden 1 hjertat! att hafva gjort hvar man rätt, äfven hvad: offren beträffar. I Kan jag då ingen skjuts få? i Jo, så snart folket kommer hem från! körkan. Under sådana omständigheter beslöt jag att göra en visit i kyrkan ifråga, som var belägen i närheten af gästgifvaregården. Inkommen i kyrkan genom en sidodörr, tog jag , plats på ett mindre bemärkt ställe. Presten, som talade om den välsignelse gifmildheten medförer och tydligen alluderade på den blitvande offringen, atslutade snart sin predikan med de orden: måtte ymnigheten föda i edra hjertan och rikligen belönas af alla gåfvors gifvare, hvilken vare när oss under nu iungångna julehelgd, såsom han med våra fäder varit hafver! Amen.;j Nu begynte en annan akt. Under det presten läste de vanliga kyrkobönerna efter predikan, hade åhörarne helt annat att göra än att bedja för öfverheten eller för sjuka, eller tacka Gud för helsan o. d. De hade fullt upp att göra med sina plånböcker och portemonnaier. Der tappar en en slant, der kryper en annan mellan benen på gubbarue och söker förgäfves efter en toliskilling; der lägger en af rocken, för att kunna riktigt undersöka sina fickor. Såå, hviskas halthögt, glömde jag mina pengar hemma — Du får låna mig två 12-skillingar och två halfannstyfrar. Nej, jag har inga att låna bort. — aD du Jöns? — Här har du cn riksdaler.? — Växla du den, Sven ! — Nej Gu kan jag ej. 3askade fäl m. m., m. m. En förträftlig andakt!? tänkte jag och slog upp ögonen och fick då sc, att verksamheten var ej mindre i och utom det heliga altaret, inom hvars skrankor ingen lekman plägar få träda med sina oheliga fötter De putsas och dukas och tillagas för ofteruppbördan oltardisken öLTLnas På flere håll samt