Hvarjehanda Nyheter. En profeltissa i Tornet. Om en dylik företeelse, hvilken för ett par år tillbaka uppenbarade sig deri trakten, berättar en korrespondent i Oulun Wiikko-Sanomia åtskilliga Idrag. Hon var en menniska, som tog sig en särdeles gudlig min samt sade sig vara från Limingo, och vandrade omkring med en lärjunge, hvars namn var Olli. Hon berättade I sig lefva i så nära vänskap med Gud och de heliga englarne, att de ofta uppenbarade för henne så vil sina egna hemliga förehafvanden som tillkommande ting. Af dem sade hon sig (äfven hafva erhållit befallning att vandra uti Finland och på sitt eget modersmål predika I Guds verkliga vilja samt anvisa den rakaste I vägen till himmelen, hvilken blifvit så bortI blandad genom nutidens orediga predikningar, at det nu var verkligen osannolikt att finna den. Ty nu, sade hon, voro de yttersta tiderna linne, då Antikrist redan hade kommit till verlden, då det var villfarelse i tron och då verldens ända var nära. Då någon uttalade Itvifvel om profetissans spådomar och frågade hvarifrån hon hade fått veta dem, tog hon på sig ett vildt, sällsamt utseende samt begynte i extas ropa: Du otrogne, vet du att jag at Gud erhållit förutsägelsens auda samt ännu dessutom förmågan att åtskilja själarne, ty för mig visas och uppenbaras allt i andan; jag har skådat verldens slut och den yttersta domen, jag har varit tre dagar och tre nätter. i helvetet och lika länge i himmelen — och. derpå lemnade hon först en rörande skildring öfver verldens slut, deu yttersta domen och återuppståndelsen, samt sedan en förskräck lig framställning af helvetet, dess förfärligheter, drakar, lejon m. m. Och sedan hon derpå. funderat en stund började hon med låg och fin röst berättelsen om sin himlafärd och hvad. dervid blef henne förevisadt, om nådens stol, om Lamsens bröllop, trons lamm, cherubim, de saligas glidje o. 8. v. — Om allt detta hade hon — på Guds befallning — med något färgämne på papper kluddat till sexton skilda ! bilder eller taflor, öfver hvilka hon, omhvartannat, hade i rader som emellanåt hade tillstymmelse till runometer, bifogat heune i andan gifna förklaringar, hvilka det dock var omöjligt att blifva klok på, så väl för innehållets som den oläsliga stilens skull. Inga andra kunde läsa dem än de som voro utvalda, och de voro få. Dessa papper förvarade hon i ett ryskt penuningeskrin, hvilket lärjungen ONi bar under armen. Men nyckeln dertill var icke honom anförtrodd. Med dessa papper hade hon i andanom fått uppenbarelse att vandra norrut för att der påträffa personer, hvilka skulle understödja den dyra saken och förbjelpa henne att i det fria Sverges tryckpressar få dem tryckta. på det att åt verlden skulle bevaras de heliga uppenbarelser som funnos å dem. Då emellertid hennes lärjunge Olli, hvilken den heliga qvinnan narrat med sig genom förespeglingar om kommande lycka och rikedom, förmärkte att intet deraf besannades samt att han blifvit bedragen, så flydde han ifrån henne. — Men efter nio månader födde qvinnan en son, slutar berättaren i O. W. S. sin redogörelse om profetissan. Laqe förfan. En förmögen possessionat i Vestergötland, patron N. N., hade genom bref underrättat slagtaren X. i Göteborg, att herr N. en dag skulle komma till staden med bantåget och då medhafva ett större parti oxar, som han ville afyttra. En dag får slagtaren X. ett så lydande telegram : Herr X. Göteborg. Käppslängaregatan. Jag kan ej komma i dag, ty på snälltåget AT RAT 39 ee a