Ett bref om giftermålsannonser.
(Lokaliseradt).
Ehuru vi i allmänhet icke kunna iutage
de många anonyma artiklar, som redan frår
åtskilliga håll och i åtskilliga ämnen skickar
till oss, så tro vi oss dock böra göra ett un-
dantag tör följande skrifvelse, som kommit oss
tillhanda:
Herr Redaktör!
Förlåt mig, att jag, fastän anonym, vågar
besvära Er med nedanstående. När Ni läst
igenom mitt bref skall Ni lätt inse, hvarför
Jag icke i all ödmjukhet undertecknat mitt
för Er säkerligen alldeles obekania namn. Ni
skall då ock kunna afgöra huruvida Ni bör
lemna dessa rader en plats i Era spalter eller
i — Er papperskorg.
För någon tid sedan kom jag gående
öfver Gustaf Adolfs torg just då vaktparaden
passerade förbi. Som vanligt vid denna tid
på dagen stod en mängd ungherrar i flockar
här och der på torget. I hörnet vid opera-
källaren blef jag varse en god vän som med
begge händerna vinkade mig till sig.
Han hade redan samlat en ansenlig hop
bekanta kring sig och sedan nu äfven jag
stött till sällskapet, sade han tvärt: kom nu
och låt oss gäl Jag visste ej hvart det
skulle bära af och frågade flera af sällskapet
derom; men ingen kunde upplysa annat än
att det skulle blitva något muntert at. Tåget
satte sig i rörelse öfver Jakobs torg och styr-
de kosan fram mot Berzelii park. Vid ingån-
gen till denna, straxt invid Berus schwcizeri,
gjordes halt. Min vän gat oss nu ordres att
följa honom, hvar och eu på tjugu stegs
afstånd från den närmast föregående, och
lätsa som om hvar och en promenerade för
sig samt att gifva akt på hvad som förefölle
omkring oss. Vi marcherade således i en
gles gåsmarch utefter gången fram mot Ber-.
gelil staty. Jag hade blifvit n:o 2 i ra-
den och i samma ögonblick vår anförare pas-
serade förbi statyn märkte jag att ett frun-
timmer, som stod försjunket i betraktelse af
den store vetenskapsmannens anletsdrag, hel
hastigt började vifta med en hvit nisduk, som
om hon oförmodadt midt i vintern blifvit öf-
verfallen af en svärm mygg. Vår anförare
jätsade icke se henne utan gick vidare. Då
jag kom närmare, fann jag att damen hvar-
ken var ung eller vacker, men deremot all-
deles omåttligt utstyrd. I detsamma jag gick
förbi henne måtte hon återigen ha sett mygg
dansa; ty samma viftningar begynte då på
nytt. När jag gått en bit framåt vände jag
mig om och upptäckte att samma scen upp-
fördes när nästa man i raden passerade förbi
statyn. När vi allesamman kommit utanför
grinden åt Nybrohamnen till, tillsade vår an-
törare Oo88 att stanna. Nå, hvad var det vi
skulle få se? frågade vi. — Intet annat än
hvad Ni redan sett; såg Ni inte henne med
näsduken ?? — Jo, henne sågo vi nog, men
nto var väl hon så utomordentlig att skåda.
— Säg inte så! Är det ingen af Er som
har lust att få 5000 Rdr? — Det var onek-
igen flera än en, som ville ha det. Godt,
den som först säger ja skall ha summan och
— henne med näsduken på köpet. Straxt
xunde vi ej fatta hvad han menade, men snart
blef oss allt klart. Han hade roat sg med
ut införa en friareannons i Dagbladet, och
bland de biljetter han erhållit till svar fans
en, hvars författarinna tydligen tagit saken
mycket allvarsamt. Hon berättade i bretvet,
att hon egde 5000 Rdr, hvilka voro säkert
placerade hos hr Holm och gåtvo god ränta,
att hon var ung och frisk och efter andras
utsago hade ett gapska fördelaktigt utseende,
I