Ett bref om giftermålsannonser. (Lokaliseradt). Ehuru vi i allmänhet icke kunna iutage de många anonyma artiklar, som redan frår åtskilliga håll och i åtskilliga ämnen skickar till oss, så tro vi oss dock böra göra ett undantag tör följande skrifvelse, som kommit oss tillhanda: Herr Redaktör! Förlåt mig, att jag, fastän anonym, vågar besvära Er med nedanstående. När Ni läst igenom mitt bref skall Ni lätt inse, hvarför Jag icke i all ödmjukhet undertecknat mitt för Er säkerligen alldeles obekania namn. Ni skall då ock kunna afgöra huruvida Ni bör lemna dessa rader en plats i Era spalter eller i — Er papperskorg. För någon tid sedan kom jag gående öfver Gustaf Adolfs torg just då vaktparaden passerade förbi. Som vanligt vid denna tid på dagen stod en mängd ungherrar i flockar här och der på torget. I hörnet vid operakällaren blef jag varse en god vän som med begge händerna vinkade mig till sig. Han hade redan samlat en ansenlig hop bekanta kring sig och sedan nu äfven jag stött till sällskapet, sade han tvärt: kom nu och låt oss gäl Jag visste ej hvart det skulle bära af och frågade flera af sällskapet derom; men ingen kunde upplysa annat än att det skulle blitva något muntert at. Tåget satte sig i rörelse öfver Jakobs torg och styrde kosan fram mot Berzelii park. Vid ingången till denna, straxt invid Berus schwcizeri, gjordes halt. Min vän gat oss nu ordres att följa honom, hvar och eu på tjugu stegs afstånd från den närmast föregående, och lätsa som om hvar och en promenerade för sig samt att gifva akt på hvad som förefölle omkring oss. Vi marcherade således i en gles gåsmarch utefter gången fram mot Ber-. gelil staty. Jag hade blifvit n:o 2 i raden och i samma ögonblick vår anförare passerade förbi statyn märkte jag att ett fruntimmer, som stod försjunket i betraktelse af den store vetenskapsmannens anletsdrag, hel hastigt började vifta med en hvit nisduk, som om hon oförmodadt midt i vintern blifvit öfverfallen af en svärm mygg. Vår anförare jätsade icke se henne utan gick vidare. Då jag kom närmare, fann jag att damen hvarken var ung eller vacker, men deremot alldeles omåttligt utstyrd. I detsamma jag gick förbi henne måtte hon återigen ha sett mygg dansa; ty samma viftningar begynte då på nytt. När jag gått en bit framåt vände jag mig om och upptäckte att samma scen uppfördes när nästa man i raden passerade förbi statyn. När vi allesamman kommit utanför grinden åt Nybrohamnen till, tillsade vår antörare Oo88 att stanna. Nå, hvad var det vi skulle få se? frågade vi. — Intet annat än hvad Ni redan sett; såg Ni inte henne med näsduken ?? — Jo, henne sågo vi nog, men nto var väl hon så utomordentlig att skåda. — Säg inte så! Är det ingen af Er som har lust att få 5000 Rdr? — Det var onekigen flera än en, som ville ha det. Godt, den som först säger ja skall ha summan och — henne med näsduken på köpet. Straxt xunde vi ej fatta hvad han menade, men snart blef oss allt klart. Han hade roat sg med ut införa en friareannons i Dagbladet, och bland de biljetter han erhållit till svar fans en, hvars författarinna tydligen tagit saken mycket allvarsamt. Hon berättade i bretvet, att hon egde 5000 Rdr, hvilka voro säkert placerade hos hr Holm och gåtvo god ränta, att hon var ung och frisk och efter andras utsago hade ett gapska fördelaktigt utseende, I