ionan ni handlar, inföll husbonden med ett
visst faderligt intresse. — Tro mig, en dylik
tanklös förening kommer att grundlägga hela
ert lifs olycka.
Dean unge mannen skakade på hufvudet.
— Jag hoppas tvärtom att den skall
grundlägga dess lycka, sade han.
— Men betänk då att ni har ingenting
och er hustru ännu mindre. Det är hungern
och törsten som gifta sig med hvarandra.
-— Jag har mina två armar, mitt goda
hufvud och mitt mod, mästare! utbrast Jean
eldigt. Med dessa bundeti
hvarken hunger eller törst.
— Ni får barn.
De skola bli mycket välkomna.
— Men de komma att föra cländet med
vandter frukiar man
sig.
— Det blir min sak att jaga det på dör-
ren. Utomdess avbefaller jag oss i Guds
händer.
— Ni är således orygglig i ert beslut?
— Fulliomligt . . Vi ha redan anmält
0sS på mairiet, om tolf dagur fira vi vårt
bröllop.
— Ni har således icke kommit hit fö!
att bedja om mitt råd?
— Nej, endast för att underrätta er om
saken.
— I så fall har jag ej ett ord vidare at
tillägga, svarade Jcan Vaubarons mästare, utar
att ens värdigas dölja s.tt missnöje. Kasta e