Jeau Vaubaron sysselsatte sig med all
de nödvändiga detaljerna med en brådska sor
bevisade havs kärleks hela otålighet.
Han iyckte att den efterlängtade bröl
lopsdagen aldrig kunde komma nog fort.
Martha delade till eu viss grad hans ifver
Hou kände huru högt Jean älskade henn
och hou hyste för honom så mycken tack
samhet, så mycken ömhet att hon längtad
att blifva hans hustru för att lättare kunn:
bevisa honom sina känslor. Dertill trodd
hon blindt på att framtiden skulle skänk:
dem lycka. Men oaktadt sinitro på framti
den, oaktadt alla de förhoppningar hvilka lif
vade henne, förtärdes hon af en oöfvervinner
lig melankoli. Det hade förflutit en alltfö
kort tid sedan hennes mors dl, det djup:
såret var ännu ej läkt. Om någon gång et
leende krusade hennes läppar när hou samta
lade med sin trolofvade försvann det snar
åter; deremot blixtrade i hennes ögon nästa
alltid tärar.
Läsaren bör redan af hvad vi skildra
1 de föregående kapitlen ha förstått att Jeax
Vaubaron, som endast lefde af sina händer
arbete och som itrigt studerade sin konst, e
kunde ha några besparingar. Likgiltig tör all:
materiella njutnivgar hade han dock varit be
låten med sin lott, han hade alltid varit nöj
med sin belägenhet, aldrig öuskat sig uägo
bättre.
Men så snart han beslutat gifta sig för