Jeau Vaubaron sysselsatte sig med all de nödvändiga detaljerna med en brådska sor bevisade havs kärleks hela otålighet. Han iyckte att den efterlängtade bröl lopsdagen aldrig kunde komma nog fort. Martha delade till eu viss grad hans ifver Hou kände huru högt Jean älskade henn och hou hyste för honom så mycken tack samhet, så mycken ömhet att hon längtad att blifva hans hustru för att lättare kunn: bevisa honom sina känslor. Dertill trodd hon blindt på att framtiden skulle skänk: dem lycka. Men oaktadt sinitro på framti den, oaktadt alla de förhoppningar hvilka lif vade henne, förtärdes hon af en oöfvervinner lig melankoli. Det hade förflutit en alltfö kort tid sedan hennes mors dl, det djup: såret var ännu ej läkt. Om någon gång et leende krusade hennes läppar när hou samta lade med sin trolofvade försvann det snar åter; deremot blixtrade i hennes ögon nästa alltid tärar. Läsaren bör redan af hvad vi skildra 1 de föregående kapitlen ha förstått att Jeax Vaubaron, som endast lefde af sina händer arbete och som itrigt studerade sin konst, e kunde ha några besparingar. Likgiltig tör all: materiella njutnivgar hade han dock varit be låten med sin lott, han hade alltid varit nöj med sin belägenhet, aldrig öuskat sig uägo bättre. Men så snart han beslutat gifta sig för