Denne besvarade ingen fråga. Han förmå dde endast att med den ångestfullaste ton upprepa: Ni ser väl att hon dör!...Rädda henne! Rädda henne! Ändtligen vaknade en förnuftig idi portvakterskans hufvud. — Det vigtigaste, sade hon, vore att gå efter en läkare. — Hvart? frågade Vaubaron med dof röst. Det bor en här på gaan, tredje huset härifrån till höger ... namnet står på plåten bredvid klocksträngen. Mekanikern var redan nere på gatan. Endast? några minuter derefter återkom han med en läkare, hvilken utan tvekan genast stigit upp och, ehuru blott till hälften klädd, ätföljt Vaubaron. Denne doktor förklarade genast att det var ett mycket allvarsamt fall af ihjälosning och att han ej kunde ansvara för någonting. Han tillade att den unga flickan behöfde luft, mycket luft. Han öppnade sjelf fönstret och visade ut alla utom Jean Vaubaron och portvakterskan, hvilken med en tjenstvillighet, naturligtvis behörigen utblandad med nyfikenhet, erbjöd sig att tillsammans med mekanikern tillbringa natten hos den sjuka, Hvar och en vet hur yerksamt det behandlingssätt är hvarmed den moderna läkarekonsten söker hämma ihjälosningens följder.