Denne besvarade ingen fråga.
Han förmå dde endast att med den ångest-
fullaste ton upprepa:
Ni ser väl att hon dör!...Rädda henne!
Rädda henne!
Ändtligen vaknade en förnuftig idi port-
vakterskans hufvud.
— Det vigtigaste, sade hon, vore att gå
efter en läkare.
— Hvart? frågade Vaubaron med dof röst.
Det bor en här på gaan, tredje huset
härifrån till höger ... namnet står på plåten
bredvid klocksträngen.
Mekanikern var redan nere på gatan.
Endast? några minuter derefter återkom
han med en läkare, hvilken utan tvekan genast
stigit upp och, ehuru blott till hälften klädd,
ätföljt Vaubaron.
Denne doktor förklarade genast att det
var ett mycket allvarsamt fall af ihjälosning
och att han ej kunde ansvara för någonting.
Han tillade att den unga flickan behöfde luft,
mycket luft. Han öppnade sjelf fönstret och
visade ut alla utom Jean Vaubaron och port-
vakterskan, hvilken med en tjenstvillighet,
naturligtvis behörigen utblandad med nyfiken-
het, erbjöd sig att tillsammans med mekani-
kern tillbringa natten hos den sjuka,
Hvar och en vet hur yerksamt det be-
handlingssätt är hvarmed den moderna läka-
rekonsten söker hämma ihjälosningens följder.