klockan tio på qvällen och hon var nu elfva
var det ett fullkomligt mörker. Jean Vaubaroj
gick uppför trapporna, men han kände för vä
till huset för att kunna misstaga sig om våning
Aldeles mekaniskt, helt och hållet af va
nans makt stannade han då han stigit uppfö
hundrafemtio trappsteg.
Han stod nu utanför sin dörr.
Han framtog sin nyckel ur fickan och
ordnade sig att sticka in den i låset.
I samma ögoublick som detta var gjord
och dörren skulle vrida sig på sina gångjern
hördes ett oförklarligt ljud som snart kom
honom att förskräckt spritta till. Han när-
made sig) hastigt det midt emot i korridoren
liggande rummet och lutade sitt öra mot dess
tunna bräddörr.
Det hörda ljudet var, Vi erkänna det, af
en ganska oroväckande natur. Det var en
suck eller riktigare ett kort gqvidande ej olikt
en rossling; men .i den öfverretade sinnes:;
stämning hvari Jean Vaubaron befann sig
kunde han ju lätt vara lekbell för en illusion,
en inbillning.
Han trodde det först, ty under några
minuter hörde han ingenting annat än sitt
eget hjertas slag och han var redan nära att
lemna sin plats då för andra gången samma
olycksbådande gvidande, men nu vida tydligare
och bestämdare, trängde till hans öra.