klockan tio på qvällen och hon var nu elfva var det ett fullkomligt mörker. Jean Vaubaroj gick uppför trapporna, men han kände för vä till huset för att kunna misstaga sig om våning Aldeles mekaniskt, helt och hållet af va nans makt stannade han då han stigit uppfö hundrafemtio trappsteg. Han stod nu utanför sin dörr. Han framtog sin nyckel ur fickan och ordnade sig att sticka in den i låset. I samma ögoublick som detta var gjord och dörren skulle vrida sig på sina gångjern hördes ett oförklarligt ljud som snart kom honom att förskräckt spritta till. Han närmade sig) hastigt det midt emot i korridoren liggande rummet och lutade sitt öra mot dess tunna bräddörr. Det hörda ljudet var, Vi erkänna det, af en ganska oroväckande natur. Det var en suck eller riktigare ett kort gqvidande ej olikt en rossling; men .i den öfverretade sinnes:; stämning hvari Jean Vaubaron befann sig kunde han ju lätt vara lekbell för en illusion, en inbillning. Han trodde det först, ty under några minuter hörde han ingenting annat än sitt eget hjertas slag och han var redan nära att lemna sin plats då för andra gången samma olycksbådande gvidande, men nu vida tydligare och bestämdare, trängde till hans öra.