sent öfver den goda gerning de gjort, då helt
oväntadt en tredubbel olycka träffade dem.
Smedens högra arm blef plötsligt lam
så att han såg sig dömd till fullkomlig overk-
samhet. Nästan samtidigt härmed tog den
bankir hos hvilken det redliga handtverksfol-
ket haft sina besparingar insatta, till flykten,
medtagande sina ruinerade och förtviflade kli-
enters medel.
Nästan förkrossad af denna dubbla kata-
strof försålde Simon sitt etablissemont för en
vida mindre summa än det var värdt. Men
ännu var ej olyckans mått rågadt. Simons
efterträdare gjorde dåliga affärer, betalade ej
hvad han var skyldig samt fann sig slutligen
föranlåten att göra cession.
Det var då Simons på ett så tröstefullt
och herrligt sätt fingo besanna det gamla ord-
språket att en välgerning alltid bär frukt.
De två gamla hade varit den föräldralö-
ses skyddsenglar, det var nu han som blef
deras beskyddare.
— De ha älskat mig, de ha skänkt mig
allt, sade Jean Vaubaron till sig sjelf, — jag
är icke otacksam, jag älskar dem och vill ou
försörja dem.
Den unge mannen höll ord.
Med den mest sublima sjelfuppoffring,
hvilken han i sitt hjertas godhet fann helt
naturlig, helgade han hela sitt lif åt Claude
och Mathurine.