riktig lathund för alla som icke ha någonting att tala om. Man öppnar det blott, och man är genast hulpen. Det gör ingenting till saken, om porträtterna äro mer eller mindre lyckade; det fäster man sig just icke vid. Kan man bara se, hvilka de föreställa, så är det tillräckligt; en samling silbonetter skulle i det afseendet göra samma nytta som de förträffligaste fotografier. Hufvudsaken är att man får en illustrerad förteckning öfver personer, hvilka såsom prisgifna åt den offentliga kritiken lämpligast kunna användas till skotttaflor för det enskilda skämtet. Ah, der ha vi fröken S.! Hon är onekligen förtjusande! — Herr departementschefen har väl hört den sista skandalen?? — så är man inne 1 hofvets mysterier och har rikligt ämne för den första qvarten. Uh, se här min fasa, aktörn D.! Kan man inte bli förtviflad: han skall spela hufvudrollen i den nya tragedien!? — och dermed är man inne mellan kulisserna, äfventyrens, anekdoternas, skämtets och elakhetens förlofvade land, och innan hvar och en af de närvarande hunnit berätta hvad han (eller hon) vet (eller icke vet) om de nya pjeserna och de gamla, hur tidningarne olika bedömma de spelande, och hvad malisen vill veta om deras ekonomiska ställning — har minst en timma Jupit till ända. Nej, men se! Det är ju den vackra, mamsell Y! Herr salpeterisjuderidirektören har väl hört, att hon nu blifvit förlofvad med den rike Z:? — — Nu kan man gerna lägga bort albumet! Alltid finus mycket att säga om en skönhet och det är nästan otroligt hvad man kan få höra om con vacker ficka som fått fästman — men det ges inga gränser för hvad som kan sägas om en ung vacker flicka som gör ett rikt parti. Man skulle tro att den konverserande verlden aldrig kunde få ett bättre register till sitt konversationslexikon än ett sådant der album, som hvarje gång ett blad vändes förer två eller fyra samtida fram för den husliga domstolens skrankor: men icke en gång härmed är vär tid tillfresställd. Man är icke nöjd med att på ett litet visitkort ha ett lika fullständizst porträtt som förut på en tafla at 3 alnars höjd; man vill ha innehållet af ett helt album på ett enda kort — och man far det! Fotografikort, innehållande tera hundra porträtter, finnas nu öfverallt. Ett album fylld: med sådana kort — och tjugutusen utmärktheter finnas deri! Men huru skall man få så många namnkunniga samtida som ett I sådant litet gallesi i fickformat kan uppsluka? I Det återstår nu endast att utfundera ett sätt att fabricera berömda min och qgvinnor till fotografiskt bruk; äfven den uppfinningen får man väl böra talas om, bara man ger sig tid.