riktig lathund för alla som icke ha någon-
ting att tala om. Man öppnar det blott, och
man är genast hulpen. Det gör ingenting till
saken, om porträtterna äro mer eller mindre
lyckade; det fäster man sig just icke vid.
Kan man bara se, hvilka de föreställa, så är
det tillräckligt; en samling silbonetter skulle
i det afseendet göra samma nytta som de för-
träffligaste fotografier. Hufvudsaken är att
man får en illustrerad förteckning öfver perso-
ner, hvilka såsom prisgifna åt den offentliga
kritiken lämpligast kunna användas till skott-
taflor för det enskilda skämtet.
Ah, der ha vi fröken S.! Hon är onek-
ligen förtjusande! — Herr departementschefen
har väl hört den sista skandalen?? — så är
man inne 1 hofvets mysterier och har rikligt
ämne för den första qvarten.
Uh, se här min fasa, aktörn D.! Kan
man inte bli förtviflad: han skall spela huf-
vudrollen i den nya tragedien!? — och der-
med är man inne mellan kulisserna, äfventy-
rens, anekdoternas, skämtets och elakhetens
förlofvade land, och innan hvar och en af de
närvarande hunnit berätta hvad han (eller hon)
vet (eller icke vet) om de nya pjeserna och
de gamla, hur tidningarne olika bedömma de
spelande, och hvad malisen vill veta om deras
ekonomiska ställning — har minst en timma
Jupit till ända.
Nej, men se! Det är ju den vackra, mam-
sell Y! Herr salpeterisjuderidirektören har väl
hört, att hon nu blifvit förlofvad med den
rike Z:? — — Nu kan man gerna lägga bort
albumet! Alltid finus mycket att säga om en
skönhet och det är nästan otroligt hvad man
kan få höra om con vacker ficka som fått
fästman — men det ges inga gränser för hvad
som kan sägas om en ung vacker flicka som
gör ett rikt parti.
Man skulle tro att den konverserande
verlden aldrig kunde få ett bättre register till
sitt konversationslexikon än ett sådant der
album, som hvarje gång ett blad vändes förer
två eller fyra samtida fram för den husliga
domstolens skrankor: men icke en gång här-
med är vär tid tillfresställd. Man är icke
nöjd med att på ett litet visitkort ha ett lika
fullständizst porträtt som förut på en tafla at
3 alnars höjd; man vill ha innehållet af ett
helt album på ett enda kort — och man far
det! Fotografikort, innehållande tera hundra
porträtter, finnas nu öfverallt. Ett album
fylld: med sådana kort — och tjugutusen ut-
märktheter finnas deri! Men huru skall man
få så många namnkunniga samtida som ett
I sådant litet gallesi i fickformat kan uppsluka?
I Det återstår nu endast att utfundera ett sätt
att fabricera berömda min och qgvinnor till
fotografiskt bruk; äfven den uppfinningen får
man väl böra talas om, bara man ger sig tid.