En dag hade han till och med sagt till honom: — I framtiden, min son, då du blifvit en man, skall du sjelt lära dig iurve att denna bibel är den dyrbaraste skattioch att genom den dina söner kanske en dag åter kunna bli hvad deras förfäder varit. Tvifvelsutan ämnade Gontran de Vaubaron i framtiden närmare förklara meningen med dessa hemlighetsfulla ord, hvilka svart föllo ur barnets minne. i Döden öfverraskade honom äfven så oväntadt att han ej heller hann att i sitt testamente närmare belysa dem. Markisens son växte till och ingick i utlandet ett anspråkslöst gifte, lefde sedan i den största obemärkthet och dog slutligen, i sin tur efterlemnande en son. Vi ämna ej steg för steg och med en alltför närgången nyfikenhets synglas följa de olika generationer at familjen Vaubaron som nu efterträdde hvarandra, nog af, de förde alla en mer än borgerlig existens, de lefde alla i en till armod gränsande startlighet. Den från sin fordna höjd fallna familjens medlemmar visste visserligen att de voro af fransk härkomst och de sade äfven ibland till hvarandra att deras förfäder varit rika och mäktiga, men de satte endast ringa tro till denna mycket sväfvande och otillförlitliga tradition.