En porte-monnaie i lumpboden,
Så har jag ändtligt i stöpet stannat,
Jag stackars gamla förslitna hank!
Och ingen kan väl säga annat,
An att jag grundligt blifvit pank.
Hvad fasa för en kapitalist
Att råka så ibland mobben sist!
Hur trotsig trädde jag fram i verlden
Med sidenfoder uti min rock,
Och knappast hann jag att börja färden
Förrn jag blef diger och tung och tjock.
Hvad rörde mig alla lifvets qval?
Jag hade ständigt ett kapital.
Först råkte jag i en skönhets händer,
En bland de många, som skörda guld:
Med mynt, båd svenskt och från fjerran länder,
Hon mig försedde och var mig huld!
Och aldrig hörde jag ordet brist. —
Men, bladet vände sig om, till sist.
Ty mindre fraiche jag begynte blifva
Och mindre späckad med schaber ock.
Ack, lyckans vindar så ojemt drifva,
An en, än parvis och än i flock.
Den sköna, på mina tjenster mätt,
Mig vresigt slängde till sin subrett.
Nu fick jag pröfva på ödets skiften,
Och snart jag rönte, med sorg, minsann,
Att bäst en yngling är med i viften,
Kan han bli plötsligt en fattig man.
Så gick det gradvis allt längre ner,
Tills nu på slutet man här mig ser.
Dock, hvad kan jag åt den saken göra?
Jag är ej ensam, det är min tröst.
Om mången storhet man ju fått höra,
Att stormen nått dess belåtna bröst;
Fast stjernor glittrat derutanpå
Ha de ej skyddat det väl ändå.
Här, ibland lumpen, jag nu får tänka
På sälla, gyllne förflutna dar.
O, att i tårar jag kunde dränka
Hvad af min varelse nu är qvar?
Dock, mod! I morgon det ju bär af
Till pappersbruket — der är min graf.