ving. Au revoir, fru Vaubaron . . . Yar pu
vid godt mod, herr Vaubaron.
Mekanikern följde honom ut i yttre rum-
met.
— Nå? frågade han lifligt och närmade
sina läppar till läkarens öra för att bättre
förtaga ljudet af sina ord. Nå?
— Jag är skyldig er sanningen, sade
doktorn, och ni skall få höra den. Ni hade
mycket rätt i er förmodan, barnets helsa un-
dergräfves af en hemlig och tärande feber.
Men då... stammade Vaubaron nästan
tillintetgjord, då är hennes tillstånd farligt,
mycket farligt? ... Kanske hotas hon at
döden!
Inga öfverdrifter, om jag får be. Jag
har icke sagt någonting ditåt. Jag erkänner
att det kan bli farligt med henne, men ännu
finnas inga oroande symtomer.
— Ack, hon blir nog sämre!
— Nej, inte om ni iakttager alla nödiga
törsigtighetsmått.
— 0, hur gerna skulle jag ej offra mitt
blod för att rädda mitt barn, Gud är mitt
vittne att jag ej skulle känna ett ögonblicks
tvekan.
Doktorn återtog:
— Flickan brås mera på modren än på
er. Hennes kroppskonstitution är mycket klen,
dock icke dålig, och jag har den fasta öfver-
tygelsen att den kan stärkas. Ifall ni vore
välmående skulle jag råda er till att låta el