ving. Au revoir, fru Vaubaron . . . Yar pu vid godt mod, herr Vaubaron. Mekanikern följde honom ut i yttre rummet. — Nå? frågade han lifligt och närmade sina läppar till läkarens öra för att bättre förtaga ljudet af sina ord. Nå? — Jag är skyldig er sanningen, sade doktorn, och ni skall få höra den. Ni hade mycket rätt i er förmodan, barnets helsa undergräfves af en hemlig och tärande feber. Men då... stammade Vaubaron nästan tillintetgjord, då är hennes tillstånd farligt, mycket farligt? ... Kanske hotas hon at döden! Inga öfverdrifter, om jag får be. Jag har icke sagt någonting ditåt. Jag erkänner att det kan bli farligt med henne, men ännu finnas inga oroande symtomer. — Ack, hon blir nog sämre! — Nej, inte om ni iakttager alla nödiga törsigtighetsmått. — 0, hur gerna skulle jag ej offra mitt blod för att rädda mitt barn, Gud är mitt vittne att jag ej skulle känna ett ögonblicks tvekan. Doktorn återtog: — Flickan brås mera på modren än på er. Hennes kroppskonstitution är mycket klen, dock icke dålig, och jag har den fasta öfvertygelsen att den kan stärkas. Ifall ni vore välmående skulle jag råda er till att låta el