gagnade min Herre och min Fru. Detta vore
också i full öfverensstämmelse såväl med språ-
kets och tankens naturliga ordniug, som med
bruket i de mest civiliserade länder, der, så-
som hvar och en vet, orden Monsieur, Madame,
Sir. mein Herr utgöra de talesätt, hvilka jemte
pronomina Vous, You, Sie, användas af och
till personer af nästan alla samhällsklasser
Ja, till och med, om också, såsom en öfver.
gång, personens titel understundom nämnder
jemte tilltalsordet (hvilket äfvenledes sker utom:
lands), så torde icke heller detta lända saker
till någon skada; ty det skulle säkerligen e
dröja alltför länge, innan i de festa fall titelr
komme att af-sig sjelf bortläggas.
Slutligen får jag äfven vördsamt förklara
att jag, i stället för den vanliga helsningen
medelst hattens aftagande, med fullkomligt lika
nöje och tacksamhet mottager en dylik vän-
skaps- eller aktningsbetygelse, under någon
annan, enligt min tanka mera naturlig och
lämplig form. TI sådant afseende kunde ju t
ex. — i likhet med hvad i flera andra län-
der brukas — ett välvilligt tecken med hulf-
vudet eller handen, eller ett helsningssätt nå
got liknande det militäriska, begagnas, hvar.
igenom utan tvifvel, lika väl om ej bättre, är
genom den nu brukliga, något besynnerliga
ofta obeqväma seden, att äfven under de mes
missgynnande omständigheter blotta hufvudet
kan uttryckas olika grader af uppmärksamhe
vänskap och förtrolighet, hvilket väl ändoch
är det, som utgör helsningens ändamål, och
som sålunda också är det som gifver åt der
ena eller andra konventionella formen des:
egentliga värde och betydelse.
Stockholm den 1 Januari 1865.
J. A. Gripenstedt.