gagnade min Herre och min Fru. Detta vore också i full öfverensstämmelse såväl med språkets och tankens naturliga ordniug, som med bruket i de mest civiliserade länder, der, såsom hvar och en vet, orden Monsieur, Madame, Sir. mein Herr utgöra de talesätt, hvilka jemte pronomina Vous, You, Sie, användas af och till personer af nästan alla samhällsklasser Ja, till och med, om också, såsom en öfver. gång, personens titel understundom nämnder jemte tilltalsordet (hvilket äfvenledes sker utom: lands), så torde icke heller detta lända saker till någon skada; ty det skulle säkerligen e dröja alltför länge, innan i de festa fall titelr komme att af-sig sjelf bortläggas. Slutligen får jag äfven vördsamt förklara att jag, i stället för den vanliga helsningen medelst hattens aftagande, med fullkomligt lika nöje och tacksamhet mottager en dylik vänskapseller aktningsbetygelse, under någon annan, enligt min tanka mera naturlig och lämplig form. TI sådant afseende kunde ju t ex. — i likhet med hvad i flera andra länder brukas — ett välvilligt tecken med hulfvudet eller handen, eller ett helsningssätt nå got liknande det militäriska, begagnas, hvar. igenom utan tvifvel, lika väl om ej bättre, är genom den nu brukliga, något besynnerliga ofta obeqväma seden, att äfven under de mes missgynnande omständigheter blotta hufvudet kan uttryckas olika grader af uppmärksamhe vänskap och förtrolighet, hvilket väl ändoch är det, som utgör helsningens ändamål, och som sålunda också är det som gifver åt der ena eller andra konventionella formen des: egentliga värde och betydelse. Stockholm den 1 Januari 1865. J. A. Gripenstedt.