veckan har han ingenting ordinerat åt mig
och nu är jag bra.
Dessa ord borde ha uppfyllt Jean Vau-
baron med glädje och hopp, men ändå ut-
tryckte hans ansigte på långt när icke samma
tillfredsställelse och oinskränkta förtröstan till
framtiden som den unga hustruns.
Honom sjelf ovetande kunde hans blick ej
lösslita sig från ögonknotornas röda fläckar,
hvilka på ett så bjert sätt afstucko mot den
sjukas dödsbleka ansigte. Hans ögon fylldes
med tårar och qgväfda suckar uppstego från
hans bröst till hans läppar.
Han visste endast alltför väl hur vanliga
dylika illusioner äro hos de lungsigtiga, huru
de ännu i sjelfva dödsminuten med feberaktig
ifver haka sig fast vid lifvet.
Marthas utomordentiiga säkerhet, hennes
fasta tro på sitt snara tillfrisknande för-
skräckte honom i stället för att lugna honom.
Han såg häri endast ett oroande symtom,
ett olycksbådande förebud till en snart före-
stående katastrof.
Förvånad öfver sin mans tystnad, höjde
den unga hustrun sina ögon mot honom.
— Store Gud, — utropade hon för-
skräckt, — jag tror du gråter?
— Det är af glädje, — stammade den
olycklige maken, hvilken ej längre förmådde
äterhålla sina tårar.
-- Godt, — utropade Martha leende. —
Jag blef först riktigt förskräckt, men nu är