veckan har han ingenting ordinerat åt mig och nu är jag bra. Dessa ord borde ha uppfyllt Jean Vaubaron med glädje och hopp, men ändå uttryckte hans ansigte på långt när icke samma tillfredsställelse och oinskränkta förtröstan till framtiden som den unga hustruns. Honom sjelf ovetande kunde hans blick ej lösslita sig från ögonknotornas röda fläckar, hvilka på ett så bjert sätt afstucko mot den sjukas dödsbleka ansigte. Hans ögon fylldes med tårar och qgväfda suckar uppstego från hans bröst till hans läppar. Han visste endast alltför väl hur vanliga dylika illusioner äro hos de lungsigtiga, huru de ännu i sjelfva dödsminuten med feberaktig ifver haka sig fast vid lifvet. Marthas utomordentiiga säkerhet, hennes fasta tro på sitt snara tillfrisknande förskräckte honom i stället för att lugna honom. Han såg häri endast ett oroande symtom, ett olycksbådande förebud till en snart förestående katastrof. Förvånad öfver sin mans tystnad, höjde den unga hustrun sina ögon mot honom. — Store Gud, — utropade hon förskräckt, — jag tror du gråter? — Det är af glädje, — stammade den olycklige maken, hvilken ej längre förmådde äterhålla sina tårar. -Godt, — utropade Martha leende. — Jag blef först riktigt förskräckt, men nu är