omer sysselsatte sig, men som ännu i dag är olöst, nämligen solens afstånd från jorden 0. 8. V. FD Utan att vidare fästa oss dervid, att ett ord i ofvanstående mening blifvit utelemnadt — ty icke är väl solens afstånd från jorden en fråga, utan denna gäller väl bestämningen af detta afstånd — måste likväl det egendomliga påståendet anmärkas, att. man genom iakttagelser af Venuspassagen skulle närma sig lösningen af en fråga, som innu i dag är olöst. Härmed förhåller det sig dock i sjelfva verket sålunda: Sedan man under en längre tid ansett Enckes resultat för solparallaxen vara så noggrant, som den uppgifna osäkerheten för det samma oaf till känna, föranleddes man i följd af åtskilliga omständigheter att under det sist förfiutna årtiondet öfvergifva denna åsigt. ena sidan visade jämförelsen emellan de teoretiskt beräknade och de verkligen på himmelen iakttagna månlägena, att Enckes värde för solparallaxen var för litet, d. v. att solen i sjelfva verket var oss närmare än Enckes resultat uppgaf, och således med en större kraft inverkade på ! månens rörelse, änkman ditintills hade antagit. Å andra sidan erhöll man ett liknande resultat på grund af de rubbningar, som månens attraktionskraft förorsakar i jordens rörelse kring solen. Slutligen framgick lika otvetydigt ur de iakttagelser, som år 1862 anstäldes för att bestämma Mars-parallaxen, ett värde för solparallaxen, hvilket ganska nära öfverensstämde med det, som framgick ur månoch solobservationerna. Resultatet af hithörande undersökningar är nu det, att solparallaxen i det allra närmaste kan antagas falla mellan gränserna 8,85 och 8,90, hvilka värden motsvara solafstånden 13,908,400 och 13,831,250 svenska mil. Detta resultat har sedermera vunnit något i styrka genom Povalkys omräkning af Venuspassagen 1769, dervid Enckes parallax ändrådes från 8 57116 till 8.sa2, Då man nn, alldeles oberoende af alla Venusgenomgångar, vunnit ett resultat, som på sin höjd är osäkert på några hundradelar af sekunden, och man genom iakttagelser af dessa fenomen endast kan hoppas att göra osäkerheten något mindre, men bestämdt icke att helt och hållet häfva den samma, så ir väl den citerade framställningen om frågan, som ännpu i dag vore olöst, i högsta grad vilseledande. Den följande meningen i eder följetongsuppsats lyder: Månens afstånd från jorden, hvilket kunnat bestämmas genom direkta astronomiska räkningar, har länge varit kändt. Här menas väl astronomiska iakttagelser; ty icke är det möjligt att bestämma något afstånd blott och bart genom att räkna, utan äro härtill iakttagelser ovilkorligen erforderliga. Men framför alt är det oegentligt att, på samma gång man säger frågan om solens afstånd från jorden vara olöst, derför att de hitintills vunna bestämningarna äro behäftade med en ringa osäkerhet, hvilken ju alltid i någon mån måste vidlåda resultat, som oruhda sig på iakttagelser, omnämna månens afstånd ifrån jorden såsom kändt, på den orund att osäkerheten vid bestämningen af detta är relativt mindre. Härpå säger uppsatsens författare: ... när de då jämföra sina iakttagelser, så finna de, att linien från den ena observationspunkten till den andra utgör basen till en triangel, hvars båda öfriga sidor bildas af de två linier, hvilka man kan tänka sig dragna från de båda teleskopen till månen. För att finna detta, nämligen att linien mellan tvänne särskilda punkter på jordytan utgör basen till en triangel, hvars tredje hörn bestämmes af månens läge, är det emellertid fullkomligt öfverflödigt att anställa några astronomiska iakttagelser, än mindre att jämföra sådana med hvarandra, utan det är fullkomligt nog att hafva tänkt sig de ttennelinierna. Fråsan är härvid endast den, huruvida vinkeln mellan de båda, till månen tänkta riktninarna är mätbar eller ej. Att denna vinkel i sjelfva verket är mätbar hafva emellertid jämförelser mellan iakttagelserna visat. De redan anmärkta missgreppen göra det mer än sannolikt, att författaren till uppsatsen Om planeten Venus gång framför solskifvan ej så fullständigt gjort sig förtrogen med vigten och beskaffenheten af den föreliggande frågan, att hans förtäckta klander at vetenskapsakademiens sätt att se den samma skulle kunna tillmätas någon väsentlig betydelse. Emottag, herr redaktör, försäkran om min fullkomligaste högaktning, med hvilken jag har äran underteckna Eder ödmjukaste tjenare Hugo Gylden. Stockholm den Dec. 1874. Bristande Ulpysnnag har fördröjt införandet af ofvanstående genmäle. Det föranleder från vår sida några påminnelser, som skola följa i morgon. 2) Kursiveringen är gjord af undertecknad.