saklöst kunna förskona våra läsare från dessa profetior och meddela i stället hufvudinnehållet af komitens förslag, hvilket mer än troligt aldrig varder verklighet: Senaten består dels af senatorer, som bekläda denna ställning på grund af sitt ämbete, dels af sådana, som väljas af presidenten, af departementen och kolonierna. Deras antal får icke öfverskrida 300. Senatorer på grund af sitt ämbete äro marskalker, amiraler och generaler; presidenten för kassationsdomstolen och fem medlemmar af institutet. Presidenten kan välja 150 senatorer bland nationalförsamlingens eller förr: lagstiftande församlingars medlemmar, bland ministrarne eller f. d. ministrar, statsråd, kassationsråd, presidenter i appellationsdomstolarne, iärkebiskopar, biskopar, presidenterne i reformerta konsistorier, öfverrabbinen, divisionsgeneraler, viceamiraler, guvernörer, prefekter, mairer, fabriksegare och grosshandlare, som betala öfver 5000 fres i direkt skatt om året, 0. s. v. De senato. rer, som väljas af departementen och kolonierna, skola utses af ett valkollegium, med afseende på hvars sammansättning lagen stadgar: Hvarje departement, i Frankrike och Algeriet, med under 400,000) inbyggare väljer en senator, från 400,000—500,000 inb. två, 500,000—700,000 tre och med ett högre inbyggarantal fyra. Kolonierna Reunion och Martinique och Guadeloupe vilja hvardera en senator. Alla senatorerne väljas på nio år, och en tredjedel afgår hvart tredje år. In tet arvode erhålles. Senaten delar med deputeradekammaren den lagstiftande makten; dock skall budgeten först föreläggas den andra kammaren. Senaten är dessutom högsta domstol för ministrarne och presidenten och dömer tillika brott mot statens säkerhet. Den skall väljas en månad innan nationalförsamlingen upplöser: sig, och träder i verksamhet den dag, detta sker. Arnimska proeessen har genom den dom, som fäldes den 19 dennes, icke blifvit definitivt afslutad, emedan så väl generalprokuratorn som grefve Arnim ämna vädja till högre instans. Den nationalliberala Natio. nal-Zeitung beklagar detta beslut, emedan det offentliga intresset icke längre är fäst vid denna sak. Rättsfrågan, huruvida det tyska sändebudets förhållande i Paris varit straffvärdt — skrifver tidningen — är afgjord till nackdel för den anklagade, och den offentliga meningen har för länge sedan fält sin dom öfver statsmannen Arnim. Hvad som nu kommer att afhandlas, kan blott hafva intresse för jurister. Det tyckes, som skulle Bismarck ha för afsigt att rätt dugtigt skrämma upp tyskarne. Ena dagen hotar han att afgå, och den andra låter han i Norddeutsche Allgemeine införa ett bref (tilll hvem?) från en handtverkare i Bruxelles, som åtager sig att expediera rikskanslern för en summa af 40,000 fres. Äfven ett bref, som okända skurkar, försökt insmuggla till Kullmann och i hvilket de trösta denne bof med att de skola realisera hans plan, offentliggöres. Derjämte tillkännagifves, att rikskanslern af högsta polismyndigheten i Berlin erhållit en varning att alltid färdas åkande ute, emedan man icke eljest kan ansvara för hans lif. Om alt detta icke är arrangeradt, för att hålla begeisterungen för Bismarck uppe, så måste erkännas att storheten ofta, är bra dyrköpt.