MINE IKARUS så vill, en liten melodi, hvarmed en person eller situation skall karakteriseras, och hvilket alltid återkommer så fort personen drager uppmärksamheten till sig, eller så fort situationen upprepas eller omnämnes eller till och med blott i någons minne uppdyker. Denna uppfinning (som icke ens tillhör Weper, den finnes embryoniskt t. ex. i Cherubinis Flisa, uppförd 1794) är onekligen af stort i synnerhet då det gäller att för ernkalla en genomlefd situation, känsla, en aning, som man förgälves söker förklara, en trolsk skuggfignr af det slag, som biter sig fast i själen och ständigt står tam, vare sig i följd af samvetsqval eller plov.; såsom en vidskepelsens skräckbild. Huru dubbelt smärtsamt käns det icke, att under smixfans dagar erinra sig en lycka, som man genom sitt eget lättsinne stött ifrån sig! Derför. gör det ock en gripande effekt, då efter det Lehengrin i sista akten yttrat: Ve, all vår lycka är nu förbi! — klarinetten upptager samma melodi, i hvilken brudparet ej långt förut under sällhetsrus uttalat för hvarandra gin ömsesidiga hängifvenhet. Det i operan betydelsefullaste och kanske oftast återkommande ledmotivet är det, hvarmed den gudasände svanriddaren af Elsa tager just den ed, hvars brytande sedan bildar sjelfva ödesomkastningen i pjesen. De toner, som omkläda detta: aldrig: du mig skall fråga ...! — kunna anses som ett Elsas lefvande samvete, såsom ett memento för alla, såsom styckets röda tråd. Det uppträder ock, detta motiv, vid de mest olika tillfällen, än mildt varnande, hviskadt af oboer och klarinetter, än hemskt hotande, utpressadt ur engelskt horn och basklarinett, än energiskt befallande, framdundradt af trumpeter och basuner. Äfven det motiv, som inträder i början af andra akten och