ma riktning, som komiterades förslag ginge. Långt hällre borde man fasthålla vid det gamla indelningsverket än ingå på sådana saker som garnisonstjenst och lottningssystem. Det enda, tal. ville att man skulle åtaga sig, var en något förlängd beväringsexercis, mot det att grundskatterna aflöstes. — Hr Forsbeck ville obetingadt gå in på att indelningsverket måtte Fråga vore blott: huru då ordna väsende? Talaren sjelf hade såsom lei af riksdagens Andra kammare framlagt ett förslag i den vägen, det enklaste af alla. Låt den indelte soldaten försvinna, men låt torpen stå qvar; man skall då kunna få en fast soldat, en stamtrupp, som är hvad den bör vara, och man sluppe det förderfliga garnisonsväsendet. Må staten betala arrendet för dessa soldattorp, den utgiften skall ej bli så tung att bära. Ett annat sätt finnes visserligen: att värfva en arm. Men för detta varnade tal. på det ifrigaste. Att skapa en värfvad arm6 på 40 å 50 tusen man, det vore att gifva dödsstöten åt vår urgamla svenska frihet, yttrade han, påminnande om det pretorianska gardet i Rom, Turkiets janitseharer och Rysslands strelitzer. Trodde, att man ej på bättre sätt än det, som han nyss antydt skulle kunna lösa frågan, och beklagade det land, som skulle få sucka under bördor, sådana som dem Tyskland för närvarande drager. Han fann militärkomitens förslag helt och hållet oanvändbart, det blefve för kostsamt, det gjorde nödvändigt ett odrägligt lottningssystem — ty icke kunde man påräkna att fylla behofvet af underbefäl och specialvapn manskap medelst frivillige och det införde en garnisonstjenst, hva demoraliserande inverkan ej nog kunde framhållas. Ordföranden framhöll indelningsverkets oändamålsenlighet, och dess oförmåga att bereda ett tillräckligt försvar, hvarför man i alla händelser måste underkasta sig en mera utsträckt rekrytöfning, äfven om man vill behålla det samma. Man skulle då få hafva alla olägenheterna qvar utan att erhålla några lättnader. Hela bördan af försvaret skulle r nde trycka hufvudsakligen landets ng, och så länge indelmingsverket ej är afskaffadt eller försvarsfrågan löst, få vi, yttrade tal., aldrig lugn, hvarken på riksdagen eller i det allmänna lifv Tal. förklarade. sig icke vara vän af förslaget, trodde ej häller att det vid riksdagen skulle antagas, men höll före att det i något modifierad form vore att tänka på. — Hr Sven Gustaf Larsson förklarade, att han visserligen icke yrkade att indelningsverket skulle qvarstå, men väl att en stamtrupp borde finnas, på det ej beväringen skulle behöfva ligga i garnison och gora tjenst såsom artillerister och gardister. — Hr C. A. Larsson föreslog, att denna fråga borde gömmas till sist, då den lättast och bäst skulle kunna besvaras, och att man skulle först besvara den frågan: Kan man vinna svenska folkets bifall till ett lottningssystem afseende specialvapnen? en fråga som han sjelf besvarade med ett afgjordt nej. — Löjtnant Kugelberg ansåg, att Ittningssystemet ej vore så farligtoch attman, för att undvika värfning, genom hvilken ett element skulle indragas, ingalunda lämpligt såsom ledare för våra söner, äfven om det le skapa gode soldater, borde kunna nka lottningssystemet sitt bifall, så myc ket mera som det blott undantagsvis väl skulle behöfva tillämpas. Han framhöll det dligt förädlande i den likställighet, den införa, och betraktade faran af att sända sina söner i garnisonstjenst — såsom denna . e än att : var föreslagen att ordnas — ej stör sända, dem i skolan. — Hr C. A. Larsson trodde, att den aflöning, som erbjödes underbefälet, ej vore sådan, att den skulle locka många frivillige och att lottningssystemet måste bli regel, om ej aflöningen höjes. — Löjtnant Kugelberg framnöll, att den kortare repetitionstiden m. m. vore lockelser, som skulle kunna draga folk öfver till specialvapnen, och ville gerna medge en förhöjd aflöning, men bredvid lottningen, ej så att behofvet genom en sådan aflöning uteslutande skulle fyllas. -— Hr Forsbeck opponerade sig mot, att garnisonsväsendet ej medförde några synnerliga faror, och framhöll särskildt krogarne och deras förderfliga inf tande, som ej så lätt skulle kunna bekä pas. Yrkade att mötet skulle såsom sin åsigt uttala, att indelningsverket gerna kunde försvinna, men att soldaten måste vara fast. — Med nej besvarade derefter mötet den framstälda frågan. Någon diskussion uppkom ej i anledning af de båda följande frågorna, af hvilka den ena: Underkastar man sig hällre en måttlig aflöning till dem, som frivilligt ingå vid specialvapnen? besvarades med ja, och den andra: År det förenligt med den stigande industrien i Sverige att man förlägger hela första klassens beväring i kasern under 10272 månader? besvarades med nej. Frågan: Vill man underkasta sig fullständig rekrytöfning för en fjerdedel af bevärings styrkan, som skulle utbildas till stamsoldater mot skälig aflöning, hvaraf en del besparas fill tjenstetidens slut? inleddes af hr Ö. A. Larsson, som framhöll att man enligt detta . förslag skulle om 10 år hafva en väl öfvad stam om 50,000 man, hvilken efter 10 års tjenstgöring skulle ingå i reserven, som således ock skulle komma att utgöra 50,000 man. Finge vidare hvarje man en lön af 200 kr. om, året, af hvilken lön hälften innehölles, så hade han att vid tjenstetidens slut lyfta en summa af 1000 kr. och skulle då kunna köpa torp och ega tak öfver hufvudet och egen jord att bruka, en lycka af hvilken den: vu uttjente soldaten sällan kan komma i åtnjutande. — Löjtnant Kugelberg föreslog att man icke borde yttra sig om dylika detaljer, som dem hr Larsson framstält, utan att man i stället för att afgifva svar på den nu förevarande frågan skulle uttala den föratt regeringen måtte framkomhoppningen, å ä u ma med ett något mildare förslag än det, som komiterade afgifvit. — Ordföranden ansåg likaledes, att det ej vore klokt att nu binda sig vid någon viss siffra, åtminstone ville han såsom riksdagsman ej binda händerna på sig, ej uttala sig i dylika detaljsaker. — Dr Neren trodde äfvenledes att man borde yttra sig något allmännare. — Hr C. A Larsson föreslog då den redaktionsförändri gen, att man i stället för en fjerdedel af beväringsstyrkan skulle sätta ett mera begränsadt antal af — —, menfram höll för öfrigt såsom politiskt klokt att vid detta tillfälle s ätta något, som man verkligen ville åtaga sig, i stälJet för det förslag man förkastade, på det man ej skulle mötas af invändningen, att man ingenting vill gifva, blott hafva. — Mötet biföll den föreslagna redaktionsförändringen och besvarade den sålunda förändrade frågan med ja: Nu återstod den ursprungligen först framstälda, men då uppskjutna frågan: År det önski Virdt att indelningsverket utbytes mot utsträckt ärnepligt på här ofvan fr stälda grunder? — fråga, som, till en början besvarad med ja, blandade med några nejrop, slutligen besvarades med enhälligt ja hon fick af ordföranden, efter den utrednin; Ir C. A. Larsson. och dr Neren, hvilka ytterligare betonade att indelningsverket mnlikhet, som det föreliggande förslaget ville . j