måste ock Lohengrin, såsom Wagner riktigt insett, sluta i konseqvent tragik, och något uppväckande ur stendöd, såsom det sker med Euryanthe, samt derefter följande jubelkörer på det gamla operamässiga sättet vore här icke på sin plats. Måhända skall någon tycka, att det ändå är synd om Elsa, och att hon borde få tillfälle att, liksom Psyche, försona sin förseelse; men dethela skulle då få för mycken bredd, det blefve då, liksom Psychesagan, ett epos, icke ett drama. — Af karaktererna i Lohengrin är det egentligen blott tre, som förmå väcka vårt intresse: Lohengrin, Elsa och Ortrud. Om de båda första ha vi förut yttrat oss. Sedda i jämförelse med operan Euryanthes hufvudpersoner, erbjuda de betydliga s aktigheter. Adolar är en dramatisk figur, Lohengrin en lyrisk, Adolar är en menniska, Lohengrin en halfgud, Adolar låter bedraga sig, Lohengrin icke, Adolar förgår sig i orättmätig vrede, Isohengrin aldrig. Motsatser äro äfven i flere afseenden Euryänthe Euryanthe är naiv, Elsa sentimenanthe kan jubla somett barn, Elsa omöjligt; bä s felsteg består i edsbrott, men Elsa drifvesdertill af nyfikenhet och brist på förtroende, Euryanthe af ett vida te motiv, nämligen behofvet att nedlägga sin hemlighet i skötet af en vän. Weber och Wagner bilda i många fallen mot svarighet mot Goethe öch Schiller; de båda istnäftinde af hvardera konstnärsparet äro öfverlägsna i dramatisk spänning och verve. men underlägsna i karaktersteckningen, särdeles den qvinliga. Thekla och Louise Miller äro tråkiga i jämförelse med Margaretha, Iphigenie, Dorothea; Elsa är abstrakt i jämförelse med Agatha, Euryanthe, Preciosa. Likväl, då vi så der sammanställa Schiller och Wagner, få vi komma ihåg, att Wagsy