tyskt, i stället för ett provencalskt riddarväsen, de tyske kejsarnes, i stället för de provencalska kärlekshofvens tid, och att vi derför här spåra verkningarna, icke af en afliden andes fläkt, utan af den heliga Gral och dess svanriddare, så att vi altså, äfven i detta afseende, se oss förflyttade i den kristligt germaniska sferen. Så långt Naumann. Vi anmärka härvid, att hufvudskilnaden väl ändå icke ligger endast i den förändrade lokalen; den ligger väl alt i åtskilligt annat: i de landtliga bondscener, som ingå i Euryanthe såsom e uppfriskande lyriskt element, men som, vi serligen till förmån för handlingens enhet, saknas i Lohengrin; vidare i karaktererna, bland hvilkå endast de bägge kungarne samt Lysiart och Telramund erbjuda en mera fullständig likhet; slutligen framför alt i den symboliska betydelse, som, efter hvad vi redan sökt visa, kan inläggas i TLohengrin, men som icke får sökas i Euryanthe. Öfver hufvud har Lohengrins text förtjensten af mera koncentration, mera dramatisk nödvändighet, liksom ock indelningen är gjord efter akter och scener, icke sönderplockad i arier, duetter och körer, hvilka såsom sjelfständiga musikstycken afslutade gent emot hvarandra. Företrädet hos den Lohen grinska fabeln röjer sig tydligast i slute Visserligen är dufvan, som kommer och löser Gottfrieds förtrollning, på visst sätt en deus ex machina — såsom ofvan är nämndt; men hon står dock i väsentligt förhållande till Lohengrins personlighet, år blott ett uttryck af hans gudomliga makt. Här finnes icke, såsom i Euryanthe, något hedniskt, antikartadt orakel, som leker med de uppträdande personerna och, för öfrigt alldeles främmande för och stående utom handlingen, leder den samma efter sin nyck. Derför