LOHENGRIN på kungliga teatern. I. Då Lohengrin i början af detta år på Stora teatern upptogs, förekommo i flere tidningar artiklar, hvilka dels redogjorde för pjesens innehåll, dels yttrade sig om Wagners framtidsdrama och sträfvanden i allmänhet, Här vill man, förutsättande att publiken hunnit blifva någorlunda förtrogen med ämnet, skärskåda nämnda opera litet närmare samt möjligen söka bestämma dess musikhistoriska ställning. Den id6, som ligger till grund för ILohengrinsagan, räknar icke blott, såsom man sagt, sina anor från medeltiden, utan är långt äldre. Den skönjes redan uti den antika myten om Amor och Psyche. Der är det en gud, här en gudasänd Gral-riddare, som nedlåter sig att älska en jordisk qvinna och frälsa benne från hennes förföljare, men på det vilkor, att hon aldrig må söka utforska hvem han är; då hon bryter denva öfverenskommelse, förlorar hon sin älskade. Äfven i myten om Zeus och Semele. genomgår samma grundtanke: den tanken nvämligen, att menniskan icke ostraffadt söker fatta och förstå hvad hon aldrig kan till fullo fatta: ghdomlighetens väsende. Om således Elsas karakter ochheifines förseelse härutinnan är förklarlig, så återstår frågan: hur skall man uppfatta Lohengrin sjelf, den öfvernaturlige, den gudalike? Intressant är att se, hvad Wagner sjelf säger derom. Iv1edningsvis anmärka vi, att Wagners arbejon i allmänhet äro hvar för sig ett uttryck