är, att redaktionen — ej eng efter den ny: och under nu varande förhållanden riktig: arbetsfördelning, enligt hvilken den ene a redaktörerne tyckes göra nästan alt och de? andre nästan intet — förmått på ett till frelsställande sätt motsvara ens mycke billiga anspråk. Bristarde omdöme ifrög: om hvad som är godt och lämpligt eller dä lig: och olämpligt till innehåll och form det är brist på sakkunskap och emak; hal nämligzöa ända ecdan 1870 varit det i tid skriften starkast framträdande draget. Om något slags skyldighet för en tidskriftsre: daktion att afhjelpa formella brister och at: aflägsna onödigt pladder ur en artikel, tyc kas redaktörerne icke hafva nöägon tydlig föreställning. Också vimlar hvarje häfte åt språkliga och logitka föl, öfta af ganska Betänklig art, ja vi halva jämväl i de ser bbpänkärna fösnit uppsa som ej eriigen heja sig öfver pekoralierpas nivå. Vi haiva dock nu ingen lust av draga fram enskilda förfa tars för ait låta deras produktioner tjena till bevis, men vi äro färdiga att meddela sädana, om de skulle äskas, och det blir då icke värt fel om bland avnat sjelfva redaktionen får sitta emellan. Den nödvändiga följden af ofvan nämnda egenskaper hövs red: måste natur ligtvis blifva, att hon ej kan påräknpa goda medarbetare i tillräckligt antal, hvarför ock de underhitiga artiklarnas antal får en alt för stor öfvervigt i numeriskt afseende. Vi och säkert många med oss hafva myckat undrat öfver den ihärdighet, meå hvilken de nu varande redaktörerne hänga fast vid en uppgitt, som är dam alldeles för öfverväldigande, i synnerhet nu, dö redak tionen af eo pedagogisk tidskrift verkligen kräfver förmågor af högre ordning. Änru mer förundran ha vi hört uttalas öfver den frikostighet, som ugpoffrar statsmedel pi detta företag. Emellertid torde det ej vara ur vägen, att riksdagen fäster. nåÅron uppmärksamhet vid det rentaf ändamflslösa bortslösande af off-ntliga medelsom eger roa gckom penningunderstöd åt en tidskriftsredaktion, sitt kall så föga vuxen Bom Pedagogisk tidskrifts nu varande, Lärare.