lagbok), fortsattes sedermera genom bröderne Schlegels, W. Humboldts och Bopps vägbrytande forskningar, hvilka ledde till upp dagandet af den nära frändskapen mellan de fornindiska språken och Europas förnämsta språk. Eany verld hade genom dessa upptäckter eröfrats eller, om man hällre så vill, en gaiomal verld hade återvunnits för vår tids menniskor. Under två årtusenden hade Earopa smädat sin gamla moder, säj ger J. Michelet, den ena hälften af menniskoglägtet hade stött ifrån sig och för bannat den andra. Då såg man en dag liksom uppstiga ur jordens innandömen en kolost4, fem hundra gånger högre än pyramiderna, ett minnesmärke lika så lefvande som de äro döda och stumma; det var Indiens jätteblomma, den gudomliga Ramayana. Henne följde innan kort öfversättningar ur andra indo-persiska urkunder, bland hvilka hedersplatsen torde tillkomma Max Millers tolkning af Rig-Veda-hymnerna. Motviljan och ringaktningen för de gamle hedningarne försvunno; tanken om menskligheten såsom ett enda sammanhörande helt grydde småningom för tidsmedvetandet. Med den väknande sympatien väcktes äfven kunskapsbegäret; jämförelse blef den nya språkvetenskapens dösen. Man hade lärt sig inse, att en sanning ligger förborgad i Goethss skenbart paradoxa utsaga: den, som känner ett språk, känner intet. Det dröjde ej länge, innan man fann, att alldeles det samma gäller om religionerna, Den, som känner blott en, känner ingen. Så blef äfven här jämförelse ordet för dagen, och den vetenskap uppstod, om hvilkens syfte och betydelse för den nntida bildningen Max Miller yttrat följande ord (i ett föredrag i Westminster Abbey öfver missionsväsendet bland de icke-kristna folken, den 3 December förlidet år): Efter ett sorgfälligt studium af dessa historiska religioners uppkomst och utveckling samt en kritisk undersökning af de heliga skrifter, på hvilka de alla förklara sig hvila, har det blifvit möjligt att underkasta dem samtliga en vetenskaplig klassifikation, på samma sätt som skenbart sammanhangslösa och sins emellan obegripliga språk blifvit på vetenskapens väx ordnade och klassificerade; och genom jämförelse af de punkter, som äro gemensamma för alla, äfvensom bestämmandet af de punkter, som tillhöra hvar och en särskildt, har ett nytt kunskapsämne biifvit kalladt till lif, som nära angår oss alla, och hvari alla, som fråga efter religion, måste förr eller senare taga sin andel — vetenskapen om religionen. Enligt Max Miller sönderfaller religionsvetenskapen i tvänne delar. Dean första, som sysselsätter sig med religionens historiska företeelser, kallas jämförande teologi; den andra, som har att förklara de vilkor, under hvilka religionen i dess högsta eller lägsta utveckliogsskeden är möjlig, kallas teoretisk teologi. Uti ialedningen är endast fråga om den förra af deasa delar, enär författaren är af den ksigten, att den teoratiska teologiens flesta problem alldeles icke äro mogna att upptagas till lösning, förr än den jämförande teologien har fullständigt samlat samt kritiskt undersökt och ordnat alla de fakta, hvilka den allmänna religionshistorien kan lägga i dagen. Med en bestämmelse sådan som den här angifna träder den nya vetenskapen upp på skådeplatsen för att begynna sin jämförande verksamhet. Framför honom utbreder sig ett nästan oöfverskådligt arbetsfält. Väl är religionernas antal mindre än språkens, men vid språkstudiet äro vi i besittning af vida bättre hjelpmedel, grammatikor, ordböcker m. m., under det att vi sakna alla dylika för religionens räkning. Denna brist kan ej fyllas genom mängden at katekeser, trosartiklar eller trosbekännelser, alldenstund dessa formulär gifva oss, om ej just en vanställniag af de läror, som de vilja sammanfatta, likväl städse blott en skuggteckning, aldrig den lefvande bilden af en religion. Trosbekännelser äro, säger författaren, anförande ett yttrande af Chan ning, skelett, kyliga abstraktioner, metafysiska uttryck för obegripliga dogmer; de äro i jämförelse med de heliga skrifterna såsom talgljus i jämförelse med solen. För forskare blir det således en nödvändighet att rikta sin uppmärksamhet omedelbart på religionerna sjeifva och söka på egen hand tolka deras läror. En öfversigt af de histo riskt kända religionsformerna utgör det på ett intressant sätt behandlade ämnet för Max Millers andra föreläsning. I orienten är det, anmärker han, en tämligen gängse sed att skilja emellan bokreligioner och sådana, som icke äro grundade på någon bok. De förra gå och gälla för de förnämligare, ett slags aristokrati gent emot den simpla pöbeln af boklösa, oliterära religioner. Kasta vi nu en blick på de båda familjer, som inne hafva hufvudrolerna i verldshistoriens stora drama, så finna vi, att af de ariska och semitiska raserna är det blott två medlemmar i hvardera, som äro i besittning af en helig urkund, nämligen bland deförra hinduer och perser, bland de senare hebr6er och araber. Hinduerne och hebr6erne hafva hvar för sig framlagt två bokreligioner, de förre brahmaismen och buddhismen med deras heliga böcker Veda och Tripitaka, de senare mo saismen och kristendomen, gom hafva sitt uttryck i Gamla och Nya testamentet. Inom hvardera familjen finnes en tredje religionsurkund, som är en svagare upprepning af den ursprungliga, nämligen Zend-Avesta eller sammanfattningen af de zoroastriska lärorna, en matt återspegling af den vediska religionen; och muhammesdanernes Koran, som på samma sätt återgifver dragen af judaismen. Ytterligare gifves det blott en enda annan nation, som blifvit försedd med t. o. m, två bokreligioner, nämligen den ki nesiska, hos hvilken så väl Confucius som Laotse grundade sin religiösa undervisning på heliga skrifter, den förre på de fem King och de fyra Schu, den senare på Tao-te-kirg. Med dessa åtta religioner är biblioteket af hela menniskoslägtets heliga urkunder fullständigt, och man kunde väl säga, att ett grundligt studium af dessa mensklighetens ätta biblar, skrifna på sanskrit, pali och zend, på hebreiska, grekiska och arabiska, samt slutligen på kinesiska, icke nödvändigt behöfde öfverstiga en enskild forskares krafter. Men till ett jämförande studium at dessa religioner hör ännu mycket mera. Må vi blött tänka på den: ofantliga literatur, som är egnad åt förklaringen af Gamla testamentet, och på. de tallösa böcker, som hvarje är skrifvas öfver stridiga punkter i evangelierna; vi skola då kunna bilda oss en något så när riktig föreställning om en teologisk boksamling, som innehölle alla hjelpmedel, hvilka erfordras för ett grundligt och sant vetenskapligt studium af mensklighetens åtta biblar. Rig-Vedas bymner, för att taga ett exempel från de ariska religionerna, belöpa sig till 1028 och till sammans 10,580 verser. Men kommentarien till dessa hymner, hvilken i den af Max Miöller ombesörjda upplagan kommer att utgöra Bex tjocka qvartband, uppskattas afindiske lärde till 10,000 rader, hvarje rad beräknad till 32 stafvelser, d. v. s. 3,200,000 stafvel. ser. Dessutom gifves det ytterligare de tre små Vedas, Yagur-veda, Sama-veda och Aatharva-veda, hvilka, om än af mindre betydenhet, dock ej kunna förbigås, och till hvar och en af dessa fyra Veåas höra omfåvgsrika samlingar af 8 k. Brahmanas, skolastiska uvpteckningar från en senare