veckling, tillämpning och afslutning, föra i nåZon annan riktning än den motsatta. Hvad vi händelsevis lärt känna af denna öfningsliteratur, skulle nog kunna gifva en ny J. acob Grimm anledning till några betraktelser Uber dag pedantische in der schwedischen Spraches. Det är den alt för mycket ringaktade GustaVvianska skolan, som vårt språk och vår literatur hafva att tacka för sin egentliga rykt och Teda. Kom så romantiken med en verklig tysk nilöfversvämning, i hvars efterlemnade äfja, befruktande men besvärlig, den nu lefvande geneTationen till en stor del ännu trampar. Om växtligheten under den första perioden var mager nog, så voro gångarne väl krattade, och man behöfde icke förvilla sig om vägen. Med Nya skolans större iderikedom följde grummel, dun kelhet och bombast, okynnen, som hos de rikaste andarne betydde föga, men som hos den stora hopen af efterföljare voro hufvudsaken. Stilens skönhet och genomskinlighet bero i första rummet derpå, att man vet hvad man vill säga, att man använder just de rätta orden — le mot Ppropre — och icke en stafvelse utöfver hvad som nöfkkvändigt fordras. Mot denna sista regel synas mest; derför att man vill vara så snillrik, originell och djupsinnig, säger man så mycket, utan att rätt veta hvad man menar. Detkuunde löna mödan att jämföra de allmännast gängse ttalesätten i det engelska sällskapslifvet och i det svenska: på ena hållet fraktar man att gå utom gränserna för det alldagliga, på det andra synes man ständigt befara att icke lemna dessa gränser nog långt bakom sig. Deraf denna svulst och förkonstling, hvilken så ofta höres äfven i sådana kretsar, som göra anspråk på förfining, och som beklagligtvis alldeles för ofta låter höra sig från scenen. För att tala och skrifva ädelt fordras i första rammet att tänka enkelt. Iden vägen torde vi, liksom våra germaniska stamfränder, ännu hafva åtskilligt öfrigt att lära.