gång blef han segrare i en rättegång, ju ryn afkunnade sitt: brottslig mot den an klagade tidningsskrifvaren och dömde honon att böta en farthing (något öfver 3 öre) Hertigen skämmade at raseri. Jag vän tar på utgången af mina båda andra rätte Bångar, sade han, och om derna blir der samma, skall jag sjelf i win fyrspända vagn hemta mina tre öre och gpika fast dem på inkörsporten till mitt hotell med påskrift Detta är det värde, hvartill äe engelsks jurymännen uppskatta sin heder Til lycka för hertigen stamnade det vid hotel sen. I Göneve procesaade han med stadens myndigheter om ett glas vatten, som han från balkongen slagit ut på en förbigåendes hatt. Hertigen hotade att rifva sönder sitt testamente, om man icke lemnade ho. nom oaptastad. Stadens fäder funno priset hundra millioner för ett glas vatten väl dyrt, och blundade i sin välvishet. Sin mest beryktade rättegång förde hertigen med sin köttsliga dotter, ett barn ur legitimt äktenskap, den nuvarande grefvinnan af Civry, hvilken såsom ännu ung flicka i ett anfall af mystiskt svärmeri öfvergick fråg den protestantiska till den katolska trosbekännelsen och derigenom för alltid förlorade den hertigliga kärleken. I hela hennes lifstid förblet faderns hjörta tillslutet för henne, hans hjerta så väl som hans kassa. I sin nöd försökte hon åtminstone röra den sist nämnda och anlitads, då denna förblef döf för alla böner, domstolarne om hjelp, Tvekampen mellan far och dotter väckte i alla kretsar i Paris ett ofantligt uppseende; maftre Marie förde grefvinnans talan, maftre Allou hertigens; de båda medlemmarne af le barreau i Paris stredo på lif och död: den senare beväpnad med la gens vapen, den förre en hårold för den oskrifna menniskorätten. Om också hertigen slutligen segrade i strider, om också rättegången, dragen genom alla instantierna, slutade med en inkompetens-förklaring af den franska domstolen, sö stod dock den allmänna meningen på den olyckliga dotterns sida. En låg natur är den, som kan förneka sitt kött och blod och gifva sitt eget barn till pris för eländet, om också ett lysande elände. Hans dotter hade begätt en million, rättegången mot henne ko stade honom 1,500,000 francs. Jag upprepar, att i den braunschweigske pretendentens lif fins intet ansläende moment. Detta lif, ändamåls: och gagnlöst för menskligheten, tyckes blott ha lefvats för att illustrera den legitimistiska principons förfall, just genom dem, som bäst bor: de ha värnat den. Sanneriigen, när jag åter inom mig ser mannen, sådan han ligger till beskådande i sin operaloge, med bländande hvit panna, med rödfärgade kin der och med rynkor och vissenhet under glansen och under färgen, murkenhet under sminket — då är det mig, som såge jag legitimismens hippokratiska arbete, och erfar nästan en känsla af medlidande för de europeiska fredsstörare, som man kallar pretendenter. Idel sjuke män! TI det rosenfärgade palatset vid Avenue Friedland, der åe alla gått in och ut, borde de instängas, och på den förgylda portalen borde man skrifva orden:Sjäkhus för preten denter. Goethe klagar genom Egmonte mun: Wie selten kommt ein König zu Verstand! Satsen gäller åtminstone om pretendenterne.