träda vid Alexander IT:s sida, såsom hans mer och mer oskiljaktige följeslagare, greps slutligen hela det bildade ryska samhället af en djup misstämning. Det var vid denna tidpunkt, som den unge skalden Puschkin gjorde sitt inträde i stora verlden. Hans eldiga själ uppfattade genast och gaf ögonblickligt ett uttryck åt den bittra känsla, som svälde i allas hjertao. Han skret sin Ode till dolker — ter igen en ode! — i hvilken det förolämpade frihetssinnet andas en dyster jakobinism och missnöjet uttalar sig som hat; Kort derefter. var. Puschkin förvisåd till 6å aflägsen ort inne i landet. Emellertid fåns den förliberala reformer benägne Galitsin fortfarande qvar i ministerrådet. Turen kom dock snart äfven till honom, Aräktjejev häde redan längs gött på jagt efter den väckte undervisningaministern, Enligt hvad författaren till Petersburg bilderna berättar, invecklade sig Galitsin en vacker dag eller rättare sagdt en vacker natt i följande skandalösa äfventyr, Utanför en af Petersburgs tullar låg ett litet hus, i hvilket den fromme fursten höll sina allra hemligaste bönestunder. Derom skulle icke varit mycket att säga, om icke — enligt hvad pölisen gjort sig underrättad om — bönerna och sångerna vanli en slutats med dans — i kolmörkret och i follständig decostume, altså med en tillställning midt emellan herrnhutarnes hänförelset och Vancien rågimes värsta utsväfnigar. En kall Marsnatt, samma är söm Paschkin förvisades, höll undervisningsministern just på att i sällskap med några bröder och unga väckta systrar utföra en dans, då det plötsligt klappar på dörren, och dena i företugan vaktande kammartjenaren instörtar med andan i halsen och berättar att polisen — som Araktjejev utskickat — höll. på att intränga i huset. Galitsin skulle varit förlorad, om icke haus unge sekreterate, somväfven: deltagit i konventikeln, dragit honom ut genom ett fönster, som polisen -glömt . bevaka, hvarefter den gamle; tjocke fursten. och den unge spinkige sekreteraren. måste springa: bartota öfver snöbetäckta fält tilibaka till staden: Ett par år derefter störtades dock furst Galitsin, och med honom hela det liberala partiet, alldeles plötsligt från makten. Kejsaren hade nämligen, i all stillhet, funnit att liberalismen; inklusive den engelska konsticutionalismeny, som han så länge hyllat — i teerin och hos andra — i sjeltva verket dock iecka. öfverensstämde med det ideal, som alltid left, liksom doldt bakom en slöja, i det innersta af hans själ — nämligen hans fader Pauls ideal, hans farmodor Katarinas, kejsar Peter I:s och I,au Va siljevitschs ideal: den oantastade, obegränsade, sjelfherskande tsarismen. Utan aniog om att kejsaren ändtligen kommit till denua klarhet med sig sjelf, inträder Galitsin en dag till honom och begär att arkimandriten Photi, hvilken jämte kejsaren, Araktjejev och metropoliten . Seraphim hade sammansvurit sig mot liberalerne, måtte åläggas gifva upprättelse för en skymf, som nämnde Photi äreletligen villfögat honom; och blir. icke litet förvånad; då hans höge herre på ett ytterst förolämpande sätt helt och hål let vägrar honom den begärda upprättelsen. Galitsin tog naturligtvis genastafskad från ministerposten, Han efterträddes af Schischkov. Araktjejev fick lägga sin tunga hand på Ryssland. Bibelsällskapen upphäfdes, frimurarelogerna stängdes, de anatomiska preparaten vid. universiteten jordades med religiösa ceremonier, alla vesteuropeiskainflytanden motades med polismakt, alla liberala tendenser förföljdes obevekligt, spioner och hemliga angifvelser hörde till ordningen för dagen. Alexander I:s liberala konstitutionalism fördunstade som en rök. Icke ens den af Karamsin förordade upplysta despotismen finn behag för honom. Han återgick till de gamla mongolisk-hunniska idealen, Snart gick han dock i gratven. Öfver denna utbröt nästan ögonblickligen en blodig sammansvärjning, framkallad af de långvariga, milda förespeglingom och det plötsliga, kallblodiga sveket. edan äfven denna sammansvärjning blifvit förskingrad som en rök, en dimma, sken en kall decembersol öfver Ryssland i nära trettio års tid. Denna bistra sol var — Nikolaus I.