vår Peters hufvudstad, från Kaukasus spet: sar och Urals siuttningar! Vi äro här, o Rhein! Du förnimmer svär dens glant, du hör regimentenas tramp, hä starnes gnäggningar, seger-hurrat och jub let från de mot dig i språng framilande hjeltarne. Men se der framträder, inom vagnborgen och midt ibland mordets trofeer, härskarornas Herres ödmjuke, vigde tjenare! En skog af fosterländska fanor omskuggar honom och nmvrxgonsoleng strålar strö himmelens guld ötver altaret. Det hotfulla dånet förstummas, stilla bön höjer sig från alla leden. Motjorden sänka sig kämparnes bajonetter och anförarnes pan nor. Dig, o högste beherskare, dig, segerförlänare, dig, oändliga ljus, lofprisa bönerna, prestens rång och det doftande rökelsekarets hvirKar! sxOch nu, gif akt! Nu resa sig alla! Led after led sätter sig i rörelse. Hären brusär framåt, som det upprörda hafvets vågsvall. Din gästfria strand, o Rhein, dånar och dina bryggor darra under krigarnes fotsteg. Fiendez blickar tillbaka. Han blir oss warse och kastar sig med ilande fart jå flykten. Ett stoftmoln döljer honom för våra blickar. Man bemärke huru i dessa strofer — inspirerade af en naivt yppig fantasi. beslägtad med de gamle judiske profeternes — Cesar benämnes frihetens gissel och Napoleon I brävnmärkes, i vesteuropeisk anda, som en ny Aftila! En med Batjuschkov sam-tida rysk skald, den redan äldrige Djerschovin — en koryi från Katarina II:s dagar — tecknar Napoleon i fammande apokalyptisk stil. För honom är Batjuschkovs ye Attila ömsom Antikrist, ömsom vilddjuret i Uppenbatslaseboken, Går man änng längre bort, till laodtbefolkningen i Rysslands inre, så upplöser nig Napoleons historiska figar helt och hållet i fantasteri. I den ryske bondens föreställning sar Napoleon en trollkarl, . som kunde växla gestalt efter behag. Men samma demoniska förmåga tillskrefs