Om reformen i vår krigsförfattning. IV. Om ortförsyar. Uti föregående artiklar hafva vi sökt ut reda allmänna värnepligtens inre väsende ochdet erkännande af personligheten; som måste anses vara uttryckt i denna politisk: grundsats. Då nu, säger man, denna grund sats utgör ett så slkende uttryck af per sonlighetens berättigande, måste också der äf följa att individen icke bör ega skyldig het att försvara annat än hvad som för ho nom måste anses ligga mest om hjertat eller orten der han är bosatt, och man har för, att uttrycka detta användt de vackert klingande orden försvaret af hem och härd, Denna uppfattning af allmänna värne pligtens tillämpning vid försvaret hvilar emellertid på. en alldeles oriktig föreställ ning om kriget och särskildt om den bstydelse, som ortförsvaret der intager. Man gör nämligen bär hvad som bör betraktas som bisak till hufvudsak och lemnar denna genare nästan alldeles ur räkniogen. Lång: ifrån att denna uppfattning at ortförsvarets betydelse: kan för individen innebära något fördelaktigt, skola vi tvärtom söka visa att detta särskiljande af statens och individens intressen vid försvaret icke kan ske utan bägges skada. Och vore nyss nämnda uppfattning riktig skulle allmänna värnepligten vara en samhällsupplösarde grundsats, under det den deremoti sig inäebär alla garantier att förena individeas rätt med statens högre intressen, För att åskådliggöra detta, skola visöka framvisa den ställning, så väl staten som individen intager, när landet befinner sig utsatt för anfall. Kriget förutsätter två moment: anfall och försvar, Anfallet afser endast besittNingstagandet at ett land eller en del deraf, och det är först, då den anvfallne staten be. strider detta hbesittningstagande och med våldsamma medel söker förhindra det samma, som kriget inträder, Ingen af Europas makter står för närvarande på den läga graden af civilisation, att den vid anfallet sår till väga på samma sätt som de gamle vikingarne, eller att göra strandhugg för att plundra och nedgöra landets tredliga nvånare, ty dels skulle ett sådant strids: sätt anses så barbariskt, att detskulle uppräcka hela den civiliserade verldens afsky, ch dels skulle det samma avårligen leda till let afsedda ändamålet, eller att påtvinga len anfallne staten sin vilja. Orttörsvaret skulle emellertid endast i detta fall komma tt intaga den betydelsefulla plats, man vill nrymma åt det samma. Visserligen låter let mycket väl tänka sig att fienden för utt vilseleda öfverbefälhafvaren för det an sripna landets armå söker göra låtsade anall med mindre styrka mot en eller annan munkt, hvarvid de i ortförsvaret deltagande tunna icke allenast förbhihdra den anfallande utt förskaffa sig underrättelse om de ätgärler, som i och för försvaret vidiagits för tt möta ett allvarsammare anfall, utan fven tvinga honom att ofördröjligen inkeppa sig. Men detta är icke kriget, utan ndast en underordnad del deraf: För att n fiende skall vinna det politiska syfte