VV VV MR VAR MVA OSA AN vara hemmastadd för att kunna sägas vara soldat, än äfven att så vidt möjligt är ien helgjuten form läta individerna sammansmälta till en god utbildad trupp, desto bättre visar sig disciplinen. Lydnaden för be fälets befallningar framträder då såsom ett frivilligt bemödande att rätt uppfatta be fallningen och blixtsnabbt verkställa den samma. Den utbildade soldaten betraktar nämligen hvarje befälhafvare som en per: gonifikatioa af den kraft, den taktiska afdelning är i stånd att utveckla, hvaröfver denne för befälet, och han inser, att han genom att icke på bästa möjliga sätt utföra denne befälhafvares vilja försvagar denna kraft och således skadar både sig sjelf och kamrater. Lagen om disciplinen med all dess stränghet framträder för den, som genomgått en verklig krigsskola, på samma gäng som ett skydd och en garanti att den organism, hvaraf han sjelf utgör en del, icke skall sönderbrytas. Han inser, att denna lag likt alla anåra förnuftiga lagar inom samhället icke utgör annat än ett formuleradt rättsbegrepp, och att det är hans egen rätt som härvid tillgodoses. Brott emot digciplinen synes för honom derför icke ensamt som en förnärmelse mot en förman, utan som ett våldsamt sönderslitande af det band, som förenar denne förman med den taktiska afdelning, hvars ledning är åt denne avförtrodd och hvilken afdelnings militära värde derigenom undergräfves. Sol datens sunda förstånd säger honom snart, att disciplinen, långtifrån att vara en börda, som från öfverbefälhafvaren, med alt större och större tyngd alla graderna igenom af den militärbierarkiska kedjan, slutligen nedfaller på soldatens skuldror, tvärtom aldrig kännes så lätt för någon inom armen som för goldaten i ledet. Med aldrig så liten reflexion finner han, att disciplinen, d.v. s. uppgiften att klart uppfatta och utföra ea förmans befallning, blir alt svårare ju närmare en person står till öfverbefälhafvaren, af det enkla skäl, att ju större taktisk af: delning en befälbafvare har att leda, desto mera är han aflägsnad från förmannens per. son och desto mera måste han förstå att uppfatta ställningen med sisa andliga; i stället för med sina lekamliga, ögon. Dertill kommer äfven att, ju högre be: fälhafvaren står gent: emot öfverbefälhafvaren, för desto större frestelser utsättes han äfven att bryta emot disciplinen. Orsaken är helt enkelt den, att en underbefälhafvare, som kan hafva under Bitt beföl en ganska betydlig styrka, såsöm af flere tasen man af alla vapenslag, lätt utsätter för frestelsen att vilja skära lagrar för egen räkning. Men äfven om ban förstår nedtysta dessa ärelystnadens lockelser, kan det dock ofta inträffa, att en underbefälhafvare kan vara på det djupaste öfvertygad om att, så vida han handlar i öfverensstämmelse med en från högqvavteret till honom utiärdad order, icke allenast segern kan gå armenur händerna, utan att han till och med kan genom utförande af denna order bereåa sin egen kår, ja. stundom hela wrmåns förderf. Men huru mycket han än vå vara härom öfvertygad, bör han likväl lyda. Krigshistorien kan visserligen förete xempel, der en underbefälbafvare klarare uppfattat ställningen än hans öfverbefälhafvare och der, menskligt att se, en olydnad mot öfverbefälhafvarens befallning kunnat om icke förekomma nederlaget, dock minska graden deraf. 1870—71 års krig har senast företett ett sådant exempel unler det fälttåg, som af marskalk Mac Mahon utfördes och som slutade vid Sedan. General Ducrot, som under detta fälttåg förde vefälet öfver en armekår om nära 30.000 nan, ville degen före slsget med sin armå sär margehera norr om Sedan och bemäkiga sig de höjder, hvilkas besittningstavande af fienden just under sjeliva slaget Mwgjorde franska srmens öde. Om denna örelse hade följts af hela armen, hade den jamma kunnat leverera slaget med högra lygeln stödd mot fästningen Mezieres, dit seneral Vinoy från Paris dagen förut an ändt med en kår om 27.000 man, hvilsen kår då kunnat deltagai bataljen. Den ringslatningsrörelse, som af tyska armen iu utfördes, hade då icke kunnat försiggå itan att kränka Belgiens neutralitet. På Mac Mahons bestämda befailning måste )ucrot med sin kår liksom hela armån stanna rid Sedan och franska armens öde var afjordt. Men äfven om krigehistorien kan örete dylika sorgliga exempel, visar den ock långt flere sådana på olyckor til! följd t underbefälhafvares olydnad emot afgifna efallningar, är på att sådant medfört någon ycka för armån. Hvar gränsen kan finnas ör ett berättigande för en underbefälhafvare tt modifiera en från högqvarteret uigänsen order, kan naturligtvis icke genom lag estämmas. Detta blir alltid beroende af ans militära takt att finna det bästa. Som egel måste man dock alltid frarshålla, att jan söker på bästa möjliga sätt haudla sä som jan skulle önskat, att en uaderbeiälbafvare i iknande fall måtto handla emvt honom, om . an sjelf förde öfverbofälet. Inom armån nåste hvar och en, i hvilken grad han än oå befinna sig, således från de öfverbofäl-j afvaren närmast stående underbefälbaf.. arne ända ned till soldaten i ledet, vara ! jupt genomträngd af den tanken, att alt; örando och låtande i första och sista rum-; net bör betraktas som ett verkställande afl tverbefälbafvarens vilja. Hela deana kedja: ? befäl, som man med ett gemensamt namn j enämner kadrer, kar ogkeå denna mnpp-j: ift sig förelagd eller att under krigetl f 1 1 var och en i sin stad vara verkställare f denna öfverkefälhafvarens vilja. Denne låste betraktas som hela armåns lefyande örsyn, på hvilken armåns ledning i ista rummet hvilar, och det är för att ngona göra en sådan ledning möjlig, som an belöfver under sig denna mängd befäl f alla grader. hvilka i kriget äro verkstäl-!, ——— sr LT spemmmemmmeenseEa ma Tan kKafann mi tl Kv om cc Ing rt 1 RRRRSR IS