dekorerade med vapenscöldar och flaggor. Å den större salens fondvägg var lanbragt en af Hellqvist, efter utkast af prof. Malmström utförd tafla med allegoriska figurer i kolossal storlek. Man såg der två qvinnobilder, personifikationer af Svea och Göta Jand, hållande hvarandra hand i hand. I bakgrunden skymtade man emblemer, häntydande på kommunikationtväsendet och industrien, och i förgrunden sågos dvärgar, idogt sysslande med åtskilliga arbeten. Öfver den å taflan framstälda gruppen aväfvade en genius, ströende blommor ur ett ymnighetshorn. Middagen intogs efter en matsedel, efterdömlig för sia enkelhet, Den upptog rätt och slätt: Soppa. Fig 4 Kött. Stek Etterrätt. Festtalens rad öppnades med den af statsrådet Bergström föreslagna skälen för konungen. Talaren var viss, att h. m:t i denna stund ibhögkomme en dag för tio år sedan, då hb. m:t sågom tronföljare å sin höge broders vägnar upplät och invigde den Södra stambanan. Han hoppades att minnet skulle breda sitt milda skimmer öfver denna dag, då Östra stambanan öppnades! De 10 år, som sedan nämnde tidpunkt förflutit, bildade ett tidskifte, rikt på utveckling af fäderneslandets andliga och materieila krafter. Talaren bad få erinra, att statsbanesystemet, sådant det blifvit tänkt af konungens fader och broder, nu var fullbordadt och 120 mil järnvägar bygda söder och vester om Mälaren. I bredd dermed ginge det enskildas samverkan, understödd af konung och folkrepresentation. Den förflutna sommaren hade varit rik på afslutningar, sådana som den här verkstälda, och ännu andra förestodo. Maa hade nyss med rörda hjertan uppsändt en tacksägelse till den Högste för detta fridens verk. Han hade icke !åtit dem, som bygt detsamma, arbeta förgäfves. Näst honom hade man derför att a den eniga samverkan mellan konung ech folkombud. Från urminnes tider vore i vårt lanå konungens inflytande stort. så väl i krigets bragd, som i fredens idrott, ceb ingen hade bättre uppfattat detta än den store häfdatecknare, som yttrat, att då han skrefve svenska folkets historia, kände han att det var dess konungars, Talaren uttryckte nu sin förhoppniog och öfvertygelse, att konungen städse skulle gå i spetsen för Sveriges folk i alt som kunde främja äeis ära och sanna lycka. Folkets och konungens Jycka, likasom deras pröfningar och sorger, vore gemensamma; men om de så arbetade till sammans på landets utveckling och förkofran, skulle de gemensamt skapa en ärorik historia, och konungens son och bondens son läsa sig till man på dess heliga blad. Talaren slöt med att nedkalla lycka och välsignelse öfver h. m:t konungen. H. m:t konungen föreslog dernäst en sköl för den pu fullbordade Östra stambanan. Den högtid, som i dag hade kring bh. m:t församlat så mänga välaktade och redlige svenske män, hade både sin omedelbara betydelse i och för Östra stambanans fullbordan, och sin vidsträcktare, emedan den nu invigda länken af våra stambanor utgjorde slutstenen i ett verk, som för vårt fädernesland är af stor kulturhistorisk vigt. På det rum, der man nu vore församlade i festligt lag, sammanlöpte fyra vigtiga järnvägar, och snart skulle en femte äfven der tillstöta. Namnet på denna ort var ännu för två årtionden sedan kändt af blott få bland våra landsmän. De undangömda tor pen lågo då obemärkta vid insjöns strand. Nu vore denna ort känd af hvar och en med anspråk på någon bildning. Fallbordandet af det verk, som åstadkommit denna förändring, gåfve ät denna fest desa berät tigande, och hvar och en kunde derför här med glädje sätta sig ned i festligt lag. — H. m:t erinrade sig vid detta tillfälle ett minne från sin ungdoms dagar. Han satt en afton i sin oförgätlige faders arbetsrum, då, dit kallad, inträdde en man med snillets elå i sin blick, med kraft och beslutsamhet i alla sina drag, Han framträdde till ko nung Oscar I:s arbeisbord och upprullade der en karta öfver vårt fädernesland, på hvilken h. m:t då med häpnad såg för första gången dessa svarta linier, med hvilka vi nu vore så glait förtrogna. Och han upprullade för b, mits fader en häpförande bild af det verk, han ville utföra, och den utvec. ug, han ville framkalla. Han skilhar e drade huru va. . skogar skulle genombrytas, våra granitberg genoms, ÄNgAS, Ldjeriga mäktiga elfvar skulle öfverstig.. . CN a broar, och huru ur vågen skulle resa six, Jet järnvägspalats, som vi nu ega. H. m:t hade med bäfvan lyssnat till dessa stora och djerfva planer, men h. m:ts lika statskloke som varsamme fader, som ej blef lätt hänförd, han uppfattade och gillade dem och ben blef från denna dag det stora verkets niti ske befrämjare. H. m:t behöfde icke nämna den mannens namn, om hvilken han talade. Det vore lyckligt att Sverige aldrig behöft sakna redskap i Försynens hand då de varit behöfliga. Denne man, om hvilken h. m. talat, hade sjelf utgått ur de djupa lederna samt lärt sig arbetet och dess metod. Och han var icke häller oförberedd till sitt stora verk. Han hade sprängt seglaren en trygg väg genom de klippor, från hvilka Trollhättan störtade sig i djupet, och han hade vidgat föreningslänken mellan Mälaren och der Baltiska böljan, och under verkets utförande utbildade han dem, som skulle genom dess fullföljande bareda sig sjelfve ett hedradt eftermäle. Det vore ej svårt att uppskatta det utförda verkets betydelse; svårare var det att uppskatta det, innan det tagit mandom. De stora vankarne äro just de, som fram a te a