kandidatur och säga, att man kunde visa bjelten från Porta S. Pancrazio annan och bättre tjenst än välja honom till representant — och sannerligen äfven landet, kunnde man tillägga. Ty om man helt och hållet lemnar 8å sido Garibaldis oersättliga för tjenster om den nationella saken, skall väl dock ingen påstå, att han är man för situationen för ögonblicket. Ja, funnes ettnytt Rom att eröfra, då kunde han, följd af hänförelse, åter bålla intbg i landet och upplyfta massorna till beslutsamhetens kraft och till handling; men vid ett parlaments förhandlingar! Skall resultstet deraf bli något annat än godtköpsdemonstrationer, tal på gatan utanför hans bostad, illuminationer och fackeltåg och lefverop — och tal i kammaren af honom sjelf i samma stil som ofvanstkende maningsrop till valmännen? Näppeligen! Ville venstern störta regeringen, förändra regeringsformen, göra Ita lien till republik o. 8. V., så kunde den gamle republikanen spela en rol med framgång, men det vill venstern ingslunda; venstern vill komma till styret — det är alt, och man kan vara tämligen säker på, att om det lyckas, är den dag icke aflägsen, då en ny banustråle slungas från Caprera mot dem, som ha förnekat sisa id6er, förrådt fädernesland och folk och blifvit värre tyranner än de, som de sjelfve störtade; ty Garibaldieka anspråk på en italiensk statsstyrelse förmår säkerligen ingen praktisk statsman tillfredsställa. Såsom supplement till dessa valnotiser kån ytterligare tilläggas, att i det republikanskt sinnade Romagna en skrift bar utkommit, hvilken söker bevisa, att republikanerne mycket väl kunna pro forma aflägga ropresentanteden på statsförfattningen utan någon egentligen bindande förpligtelse att hälla der (!). Det obasvärade sätt — yttrar en ansedd moderat tidning — på hvilket detta försvaras, vizar, med hvilken lätthet man i Italien tror sig kunna bryta sitt ord, och med hvilken oblyghet man ken uttala en lögn. I fråga om att ljuga :står ingen nation öfver oss. Onekligen en osminkad sjelfbekännelse! Republikanerne deltaga ifrigt i valrörelserna, och det är kanske sannolikt, att en eller annan af martyrerne från Villa Ruffi skall få säte i kammaren, em hans samvete tillåter honom att aflägga eden. Bland de 35 arresterade republikanerre äro 17 frigifne af brist på bevis på republikanska Umtriebe och bland desse äfven koryfeerne Aurelio Satfi och Federigo Comandini. Möjligen skola de sjelfve kunna andraga sin sak i kammaren. Hurna presterzkapet förhåller sig till valen, inhemtar man bäst af följande yttrande af påfven till en deputation: Om få dagar skola s, k. valmän börja välja representanter, bestämde att taga plats i en stor församling. Från hvarje stad i Italien ha ansökningar ingått till mig om tillåtelse att få sitta i denna församling, men jag skall endast avara: Först och främst är valet icke fritt, emedan de politiska lidelserna lägga hinder i vägen derför, och för det andra erfordrar det en ed, som hvar och en är nödsakad att aflägga utan vägran. Men denna ed, lägg väl märke dertill, skall af. läggas i Rom, här i katolicismens hufvudstad inför sjelfva Kristi vikaries ögon. Och man skall svärja hörsamhet och lydnad mot och handhafvarde af de s. k. statens lagar, d. v. g. att man skall svärja på att vilja gilla kyrkang utpiundrande, de föröfvade vanhelgelserna, den autikatolska undervisningen och hviika andra åtgärder, man kan framdeles hitta på. Och alt detta med fulkomligt åsidosättande af alla gamla och nya öfverenskommeålser och i strid mot de högtidliga löften, som giivas och upprepas af det s. k. framåtskridandets män — det usglaste framåtskridandes — menniskor, som icke förtjena understödas af män rued heder och ännu mindre sf män med samvete. Derför tror jag, att det ej är rådligt att taga säte i nämnda församling, och derför, käre söner, bedjen hällre Gad upplysa de svage, gifva de förtryckte kraft och öppna ögonen på de vankelmodige och på dem, som vilja ingå ackord med Belial, utan att lemna Jesus Kristus. Trots dettas förbud mot att taga plats i kammaren blandar dock presterskapet sig i valstridersa och söker, der äst är möjligt, att inverka på dem, naturligtvis i oppositionell riktning. Venstern tager med glädje mot hjelpen; ty den vill fram för hvad pris som hälst; men hvad skall det bli af den, när den tronar i ensamt majestät på maktens tinnar, öfvergifven af ella sina tillfälliga bundsförvandter, röda och svarta?