ASLUL ILO IUM. (Från Aftonbladets korrespondent.) Rom den 3 November. (Forts. från gårdagsbladet.) Nu i motsats härtill litet från vensterr Venstertidningarna duka dag för dag up filippiker mot regeringen. Enligt dera åsigt borde Italien nu omsider vara färdig med sin inre organisation och i yttre ar seende stå i de europeiska stormakterna: led. Att detta icke är händelsen, dertö bär den moderat liberala regeringen skul den; hon har under de förflutna fomto; åren icke styrt, utan ruinerat Italien, — Under det att man har öfverflöd af dett: slags opereonliga anfall i tidningarna, h: partiets stormästare varit utomordentlig sparsamme med sina personliga uttalanden Förutom de två förut omnämnda programmen bar man hittills blott fått ett uttalande som kan ställas upp emot regeringspar tiets många, Det är Nicoteras för Salerno kretsen. I sjelfva verket tyckes det, nä! man genomläser detta, icke, så när som pt ett enda undantag (den allmänna valrätten finnas någon stor principolikhet i de båd: partiernas mnppfattning af stat och stats styrelse; oppositionen vill, att reformer och förändringar skola påskyndas mer, än son sker, det är i sjelfva verket hufvudsaken Man bör, sade Nicotera, väl gå fram steg för stes, men man skall icke stanna på vä gen, och i synnerhet icke om igen göra orik tigt hvad man en gång förnt gjort oriktig! och fått blieken öppnad för, icke ständigt! blott bära ordet reform på läpparna, utar utföra den praktiskt, taga ihop med reduk tioner i regeringsmaskineriet, inskränka an talet tjenstemän och sätta Bterstående större verksamhet; man skall sörja för at skatternas indrifning blir mindre godtycklig för de skattskyllige och mer inbringande för statskassan; man skall jämnare uttaxers grundskatterva efter jordegendomarnas oliks värde i de särskilda provinserna och förän. dra inkomstskatten, så att den icke blir så obilligt stor, som den nu är, tre-gånger så stor som den någonsin varit, till och med i det dyra England. I sådana reformfrågor kan man icke arnat än sympatisera med oppositionen, ty re rirgen har icke behandlat dem med den energi, som hon borde. Oförståndiga äro och förbli deremot hennes anspråk på skatte. nedsättningar, så länge jämnvigt icke er nåtts, likaså hennes förslag till förändrin gar, som väl i sig sjelfva äro att tillstyrka, men som skulle förorsaka statskassan oersättliga förluster, t. ex. konsumtioneskattens öfverlåtonde på kommunerna; det skulle onekligen förenkla statens maskineri, men medföra en minskad inkomst af 60 millioner om året. Icke häller är detlätt att för stå meningen med Nicoteras förslag, att de för handen varande planerna till landets försvar skulle sättas i verket på tro år i stället för på tio, såsom regeringen vill, emedan då åter nya lån måste upptagas och nya räntor årligen anskaffas; då kan man lättare vara med om den yttersta vensterns yrksnde på armereduktioner och afväpning. I det bela taget tyckas beräkningar ej vara oppo sitionens starka sida, och om man jämför regeringens länga statistiska illustrationer till hexnes framställning af statens tillstånd med motpartiets allmänt hållna klagomål och anklagelser, för man onekligen mer förtroende för de förra än för de senare. Sannolikt skall dock partiställningon bli nästan oförändrad, och i synnerhet skola de södra provinserna skicka en tätt sluten fylking af oppositionskandidater till parlamentet. Kanske till och med Garibaldi skall begifva sig till tings. Det gamla lejonet. som i flere är har legat alldeles stilla på Caprera och blott någon gång brummat till litet i form af små, tre rader långa bref, hvilkas innehåll derpå med prooch kontrakommentarier har gått gerom hela landet, har plötsliet rest sig och skakat på manen. Dels är det kanske afegen drift, dels har man kittlat honom. Han började med att ufärda ett öppet bref till valmänren i de mer än fem hunäåra valkretsarne. Till prof på ton och innehåll kunna följande ställen tjena: Hvsd hindrar Italisn att bli stort, lyckligt, aktadt? Lojheten, immoraliteten, oenigheten! Hvad har då störtat det i denna olyckans afgrund? Ett ord, som i det offentliga parlamentssammanträdet utslungades mot de hederlige: Att regeringen icke är en princip, utan ett parti. Derur härflyter korruptionen i journalistiken, i valkretsarne, i kammaren, hos mini strarne, vid domstolarne, hos tjenstemännen i arm6 och flotta. Regeringen bar utvecklat det till system. Med det ha utsugande skatter kommit, folkets armod, den personliga säkerhetens tillintstgörande, domar af slafvar ntan skugga af rättvisa. Bort med massan af dessa, som ha blifvit 088 påtrugade, likasom myrorna i bikupan släpa bort vaxet och honungen och endast lemna dam och smuts qvar åt oss! Jag kunde säga hvilka de äro, hvilka de voro och hvarifrån de komma; men då måste jag doppa pennan djupt i smutsen, och det vämjes jag vid; men om I icke ären mer än blinde, sämre än utmärglade uslingar, fegare än de fegaste, så förblifven icke längre i deras väld. Hvad hoppens I af dem? Jämnvigti finanserna, statöns försvar. frihet? Narrar ären I! Sen I då icke: De tappre, de oförskräckte, de försmiäkta i färpgelserna likt brottslingar, och ändock har deras lif endagt varit uppoffringar och för gakelse...ls — Väl rytet, lejon! Oppositionsmärnen från Lombardiet, Cairoli, Ferrari, Mazzolini m. fl., skickade till den gamle Hugoska idealisten en tacksägelseadress för detta hans vädiande till valmänner. Vid detta tillfälle, en bankett i Milano, eller kanske något förut, föddes idn att få honom in i parlamentet under den kommande valpsrioden. För en tid var man villrådig cm valkretsar både i Firenze, Rom och södra Italien, men slutliger bestämde man sig för Roms första. En uppmaning från valmännen i denna föranstaltades, och Garibaldi svarade genast sin son Menotti: Tecka i mitt namn valmännen i första valkretsen i Rom och säg dem, att jag mottager kandidaturen med vilkor, att jag infinner mig i parlamentet, när jag an ser det nödvändigt. Caprera den 14 Ok tober. — Emellertid uppstod nägot motstånd i kretsen mot Garibaldis påtänkta kandidatur, och man var alldeles icke så allmänt lifvad för tanken, gom förslagets upphofsmän hade väntat. Då bytte man om och gick till femte kretsen, invånarne i Trastevere, hvilka alltid ha varit Garibaldis varmaste beundrare. Deras forne representant, en vepsterman, bertigen af Sermoneta, hade, missnöjd med alt, både med venster och höger, åragit sig helt och hållet tillbska från statsangelägenheterna, och hvem ville de då väl hällre ha än sir särskilde nationalheros? Folktidningen OCepitale, den af det lägre folket mest lästa. men i sina tendenser för öfrigt gemenaste tidning i Rom, agi.erede och sgiterar fortfarande, och det är väl någon utsigt, att Garibaldi skall sega. Hvad skall nu egentligen Garibaldi göra 3 narlamantat I