nar den nya glorian kring den tredubbla kronan, då det verldsliga herraväldet oåterkalleligen gått förloradt? Påfven är nu i sanning en fattig man. Icke i materielt afseende, ty peterspenningarna strömma ännu rikligen in, och om de icke räcka till, behöfver han blott räcka ut sin hand för att mottaga de betydliga, hittills försmådda, summor, som kunpgariket Ttalien på grund af garantilagarne länge varit beredt att utbetala åt honom, Påfven har gålunda penningar nog, och ändå är han en fattig man, Svärt är att icke skänka sitt medlidande ät den gamle, som tänkte föryngra kyrkans makt, som ville förpya hennes andliga berravälde öfver verldåen och som, på sin jagt efter detta stora mäl — störtade i afgrunden, Visserligen föll han icke sknulilös: högmodet årog honom på fall. Till de gyllene piniefrokterna i Vatikanens trädglrd hade den gamle ormen krupit upp och bviskat i hans öra sitt: Eris sicut Deus. Och han lyssnade till freztarens röst, grep lystet ofelbarhetens vinkande frukt och blef derför förårifven ur den jordiska maktens paradis. Men med deltagande se vi den faline och fatta den smärta, med hvilken han måste se huru den ena makten efter den andra drager sig tillbaka från den romerska stolen. Fordom hvimlade det af utländska makters representanter i påfveng gemak. Då han den tiden en af sina mottagningsdagar säg dem gamlade omkrivg sig, måste han i sanning känna sig såsom en mäktig guverän. Men den diplomatiska kären kring hans tron aftog långsamt under de senaste Eren i storlek. Ryssland indrog redan är 1866 sitt sändebud, emedan påfven under ett samtal med hr v. Meyendorff i så bög grad förgätit det evangeliska saktmodets bud, att den ryska regeringen ansåg nödigt att afbryta sin förbindelse med eurian, Tyskland följde detta. exempel, då man i Rom tillbakavisade den till sändebud utnämnde kardinal Hoheniobe. TI riksbudgeten skyldrar väl ännu en summa gåsom lön för gändebud och sekreterare vid curian; men sedan löjtnant Stamm lemnade Rom för att deltäga i general Kauffmanns expedition mot Khiva, har Tyskland ej längre -nägon representant i Vatikanen. Hollands sändebud rekommenderade sig för två år sedan, hemksilad genom ett riksdagens berlut. Senast har England kommit till insigt om huru helt och hållet öfverflödig en dåiplomatisk agent är vid det påfliga hofvet. Underbart nog rör sig äfven inom Frankrike den tarken att återkalla hr de Coureelles utan att gilva hunom någon efterträdare ur diplomaternas led. Man vill för framtiden åt en biskop öfverlemina omsorgen att i Vatikanen re presentera Frankrike, dsrigenom autydande, att mellan franska regeringen och påfven bioit religiösa frågor hädanefter kunna blifva föremål för bebandling, Så har äminstone helt nyligen berättats från Paris, och det är icke osannolikt att underrättelsen blir bekräftad. Då skulle af hela den. stjernprydda skara, som. en gång omgat ; Pins IX, blott Österrikes, Baierns, Belgiens, Portugals, Brasiliens och de syd-amerikanska republikeraas -represostanter finnas qvar. Statsdvärgen Monaco har visserligen äfven ett sändebud hos curian, men hansl fäderneslands litenhet gör att vi knappast , våga räkna denne. ; Det engeiska sändebudets åtorkallande är,ännw icke officielt tillkännagifvet, men , kan nu icke längre betviflar:. Detta visarl, mera än alt annat den påfliga maktens af; tagande, Alltid .och allestädes står Eaog-!, j ; land på framgångens sida. På intet ställe följer man mindre den catoniska grandsatsen att vända sitt hjorta åt den besegrade, än hos de praktiska, alldeles förfärligt praktiska, briterna. Det gamla protestantiska slagordet: No povery har aldrig afbållit!, den engelska regeringen från att stå i di i plomatisk förbindelse med Rom; först nul, syaes henne något sådant helt och hållet; öfverdödigt: Påiven har nu förlorat all sin, makt. John Buli älskar Tyskland, sedan jq det blifvit stort. Han vänder Vatikaben!, ryggen då han icke längre behöfver frukta ; Irland. Engelska sändebudets kterkallande är det samma som en stadföstelze på hela , det påfliga herraväldets. förintelse och på j samma gång ett svar på det galna pratet , i Osservatore Romano för ej länge sedan, då! den skret att om tio år är hela England ; katolskt. 0 h n 0 h Så blir det altså alt tommare kring den ofelbare. Det vänliga leende, med hvilket han så ofta vann hjertan; skalk nu snart helsa blött få officiella fräralingar. Men kampen med Rom är derför icke slut, den kan icke sluta, ty den är en strid mellan eviga motsatser. Äfven om det sista fräramande sändebudet hos den helige fa (ju ådern skulle öfverlemna den skrifvelse, ge la nom hvilken han vore återkallad; äfven om f den tid-skulle komma; -då-Österrike-heslö-1d te sig för att inbespara underhållet åtv en representant vid det: påfliga hotvet; äf-!g ven då skulle icke förhållandet mellan kyrka!s r F V och stat blifva en fredlig idyll, skulle icke striden mellan den fria forskningen och E tron vara utkämpad. Redan börjar den dock så smbåningom dragas öfver på ett annat område, och snart skall man nödgas föra den med andra vapen än hittills. ph Närmast gäller detta Tyskland, som i stri-lg den mot den romerska själsdespotismenik städse i spetsen för verldens folk burit deta strålande frihetsbanret, ER Den tyska rikspolitiken har mottagit detis! arf, som flydda tidehvarf efterlemnat Btsi henne. Hittills har hon frisk och kraftig is gått fram; men snart skall man se den tidjt: komma, då hon antingen måste stå stilla eller ock använda nya medel. Skarpt och säkert handhafver hon lagen, och der sålt, synes henne: nödigt tillgriper hon straffrät-1q ten. Så länge striden rör maktirågor, säl läge det blott gäller att tillbakaträngalg kyrkan från statens rättsområde, så länge lg är ock detta sätt att föra striden godt ochflg; tillräckligt. Men påfvedömete ytire makt, är redan bruten och den andliga kan ickely statsmakten tränga in på lifvet. Id6er, del; må nu föra framåt eller tillbaka, på dem g må bero mensklighetens utveckling ellerlå förfäonde, de Iåta dock ej af strafflagar be-1 tvinga sig. Man kan icke fängsla dem, icke) , afhugga deras hufvuden; de homta tvärtomla nykratt af hvarje lidande, som öfvergårle deras målsmän, Blott idena besegrar iden. Detta må man i Tyskland i rättan tid besinna. Då man inspärrar biskopar och af-i gätter landtprester, håller man väl Romsig politiska inkräktningsförsök från lifvet på(g sig, men påtvedömets andliga makt, den ka14 tolska kyrkan, försvagar man alldeles icke If dermed. Denna kufvar och öfvervinner man; blott genom ätt föra stora tankar i fält mot, henne, tankar, som försätta icke blott del bildade, utan massorna i hänförelse. Ickolg de tyska straffdomstolarne, utan de tyskar tänbarna va da gåm akala vinna gavar