Transatlantiska bref. (Från en af Aftonbladets korrespondenter ) Niagara den 11 April och den 21 Sept. 1874. (Forts) Sedan förestående nedskrofs, hafva åtskilliga månader förflutit. Jag har derunder genomrest flertalet af Unionens stater, atröfvat i alla riktningar öfver vesterns ändlöga prärier, gjort vandringar i Colorados bergstrakter ända upp till toppen at Pikes Peak, bevitnat guldgräfvarnes mö dozamma arbete i minorna och sett india: nerne i deras läger dansa skalpdanser öfver slagna fiender. Djupt inne i urskogarna, inng i de mellan bergen undangömda dalarna, och långt ute i fjärran på de vida, ödsliga prärioerna — öfveralt har jag träffat på landsmän; och öfveralt har jag fonnit bekräftelse på den erfarenhet, Geijer låter sin Viking uttala: Vi menniskan sågo på främmande kust På samma sätt lefva och dö; Bekymren med henne städs bosätta sig. .— Öfveralt fruktlöst arbete, svikna förhoppningar, vemodiga blickar tillbaka på det förflutna och girigt spanande blickar fram emot ett ovisst tillkommande; endast sällan en boning, öfver hvilken friden och förnöjsamheten gjutit sitt solsken. Det har varit en resa rik på lärdomar och erfarenbeter, ofta förenad med ansträngningar och försakelser, ofta äfven ej utan sina faror. Efter alt detta är jag nu åter vid Niagara, och vid att lyssna till dess djupa, allvarliga stämma förefaller det mig, rom om intrycken och minnena från min resa soirades, siktades och befriades från alt slagg. Endast ljuspunkterna komma fram och de mörka skuggorna vika undan i bakgrunden. Niagara är hög frid. Det var redan långt lidet på eftermiddagen, då jag för några dagar sedan beredde