NR—— EL EIN ;Jonämnbara känslor. Der nere bor Mor gana mö och sträcker sina snöhvita arma emot dig, Men tro ej de lockande ljuden js9 ej för längo och för nära på denna sirå med en regnbåge till diadem; du kunde el jest blifva frestad att kasta dig i henne: famn, så bländande slabasterhvit, så förfö riskt lockande, Vakta dig: Niagara är er kall skönhet, och hennes famntag är döden Utanför Get-ön, åt canadensiska sidan ligger en liten skogbevuxen ögrupp, som blifvit kallad De tre systrarna. Till den längst utskjutna af dessa tre öar kommer man öfver lika många Trollhättor och befinner big här ute i The Rapids, de stora Insjöarnes vatten, hvilka, hvirflande, fräsande och kämpande med hvarandra som vågorna på ett upprördt haf, ila i väg att kasta sig utför fallets brant. Huru de tumla om och skyrda på mot den djupa graf, som väntar dem, en bild af menniskornas jägtande äflan! Kanske skall du en gäng, om du besöker denna plats, här, i likhet med mig, finna detskönaste, Niagara har att erbjuda, timme efter timme med dina blickar följa de rastlöst påskyndande vattenmassorna, bada din själ i drömmar, rena och hvita som det skum, hvilket yr kring din fot, och tycka dig till tanke och känsla så rentvagen, som hade aldrig ett stoft fläckat själens fjörilsvingar. Jag önskar dig detta; önskar att du sjelf må få erfara, hvad jag ej skulle kunna beskrifva, om jag än så gerna ville det, och som jag derför med tystnad måste förbigå. Tiden förrianer snabbt vid Niagara, snabbt som fallets vatten ilar hän mot Ontario. Redan har en och en half vecka förflutit, och jag har ej tröttnat att dag ut och dag in vandra omkring på stränderna och lemna mig åt de känslor, som den härliga företeelsen framkallar. Att här göra endast ett flyktigt besök, att, som förhållandet är med flertalet af dem; som komma hit, endast från en hyrvagn betrakta fallen eller låta föra sig omkring af en legd vägvisare, som pratar en öronen fulla af inlästa lexor, är helt enkelt att icke ha sett och njutit af Niagara, De dagar, jag här tillbragt, ha förefallit mig som lika många minuter, och jag tror knappt att jag någonsin skuile vilja skiljas härifråpy berodde det af mitt eget val, Men tiden för min afresa är inne och inom tå timmar skall jag vara på väg till den fjärren vestern på andra sidan om de stora insjöarne. Hvad hälst jag der må komma att se och upplefva, är jag dock förvissad att det aldrig skall kunna undantränga de minnen, jag härifrån tager med mig. Dessa äro dock af beskaffenhet att ej lätt kunna afyttras, och jag vill derför ej genom att vara vidlyftig öka den redan digra literatur af reseiniryck, som Niagara framkallat. Den resande, som här vill slå sig ned för längre eller kortare tid, kan efter behag välja sin bostad, antingen i Katarakternas. stad i fallens omedelbara granskap, hvarest är fullt upp af hotell, eller ock, såsom jag föredragit, vid Suspension Bridge, der man bor betydligt billigare och kan, när hälst man så önskar, på järnväg komma frän och till fallen för några få cents. Det hotell, jag bebor, förestås af en gammal irländare, mr Durnina, som har all möda ospard att göra så beqvämt för mig som möjligt och älskar att om atftnarne få glamma med mig och ha en liten talk om Gamla verlden ock om der Gröna öm, der hans barndom förflatit och derifrån han har sina käraste minnen. Det lider dock, kom sagdt, nu till slutet på aftonglammet och mina vandringar kring Niagara, hvilket jag för denna gången redan sagt farväl, för att under de få återstående stunderna göra några korta anteckningar. På ett ringa afstånd från det rum, der jag nedskrifver dessa rader, ligger canadensiska andet, och för sista gången, under denna nin vistelse här, hvilar min blick på de iunkla trädmassor, som betäcka dess siränler. Något närmare lyfter Suspension Bridge sina torn öfver den lilla stadens us, och straxt utanför mitt fönster serjag ett par hästkrakar, som gå och gå utan utt komma ur fläcken, Så hafva de gått wela dagen, spetsat öronen och nickat åt nig. De arma krakarve se så förnumstiga ch kontemplativa tt och fundera synbarigon öfver, huru det kan komma sig, att le ej äro menniskor tills att tillryggaägga det lilla afständ, som skiljer dem från mig. Det der skulle jag nog kunna ipplysa dem om, ifall de eljest bjuda till lägot. Hemligheten är helt enkelt den; tt de drifva en cirkelsåg genom att gå på n ändlös roterande träbro. Påhittet, ett! f de många profven på menniskans herraälde öfver djuren, är nog bra i sitt slag, nen något elakt: en satirisk bild af men: l: iskolifvet. Huu mången har ej på det) ättet trampat och trampat hela lifvet igeom, utan att komma ur fläcken, (Forts