neka nervÅätorna, när man stirrar ned i denn: afgrurd och tycker sig vara herra öfver li och död. Dit par engelska il söderat — Niagare river gör nämligen i söder och norr -— kar man från bron ty urskilja det af de bekanta failen, som kallas Hästskofallet, och högt öfver det biåddjup, i hvilket dess vatten nedstörtar, sväfvar ett lätt, hvitt genomskinligt moln, likt den uppstigande ängan från en kokande Jättekittel; det är stänket från den ofantliga vattenmassa, som kastar sig utför den 160 fot höga branten. Den regnbåge, som ständigt, när solen är uppe, skimrar i det snöhvita skummet, kan man på detta afständ ej urskilja; men snarlik en sådan, at menniskohänder hvälfd, hänger mellan stränderna sirax nedanför fallen den lätta, luftiga 1240 fot långa brygga, som kallas New BSaspenston Bridge, den längsta hängbrygga i verlden och ett utmärkt verk af ipgeniörvetenskapen. Den är hufvudsakligen afscöd för lättare åkdon och fotgängare och erbjuder enom sitt läge den Törträffligaste utsigt öfver fallen och derzs närmaste omgifning. När jag i den tidiga morgonstunder från den gamla Suspension Bridge styrde mina steg mot fallen, utmed gen djupa, breda remna, i hvilken Niagaras vatten framflyter, var marken ännu här och der betäckt af snö; men våren var i antågande med raska steg och en varm sol förvandlade drifvorna till små bäckar, som i kaskader hoppade utför remnaas tvärbranta Väggar. Med dröjande fot närmade jag mig målet för min vandring, alt emellanåt stannande för att betrakta skådespelet framför mig. Alt starkare och starkare blef dånst, alt tyåligare och tydligare kunde jag urskilja de skummande vattenmassorna, tills jag med ens från midten af hängbryggsn fick en fullständig öfversigt af de välliga fallen inuunder mig, Ännu några minuter, och jag befann mig rå canadensiska sidan, på yttersta kanten af Table Rock, äer man har rakt under sig den djupa afgrund, i hvil. ken den dånande forsen kasiar sin, i alla färger skiftande vattenmasså och stänker skummet tillbaka högt öfver fallets rand. Det var år 1678, som första gången en hvit man, den franske missionären Hennopin, såg det nu si väl bekantafallst. Från den tiden alt intill särvarande stund, huru mycket har. ieke på alla möjliga tungomål blifvit skrifvet om detta naturens under! Och dock; huru otillfredsställande har det ej blifvit skildradt;hurn obetydligt och föga sägande finner man ej alt, hvad man derom löst, när man befinnor sig snaigte mot ansigte med verkligheten, Men detta bör icke förnnåra, Ett Niagara af fantasi skulle ej förslå att teckna Niagara, — Vill man skildra något stort i naturen, må man härifrån bemta sina bilder, men hvarifrån taga dem, när man vill skildra Niagara sjelf! Och likväl får jag bekänna, att mina första timmar vid Niagara föga motsvarade mina förväntningar. Jag hade hufvndet fullt af det myckna, jag läst om detta naturskådespol, och inför de öfverdrifna föreställningar och uppskruivade fantasibilder, jag fört med mig, krympte verkligheten ihop till en miniatyrbild af hvad som stått för mitt inre öga. Jag nedsteg under Hästskofallet och i Vindarnes grotta, betraktade fallen frön Prospect Houze, Point View och Luna Island (Månön), så kallad emedan man härifrån bäst kan jakttaga den vackra månbåge, som fnllmånen ugder en kort tid af månaden kastar öfver fallet, och hvilken ö, för tillfället be täckt af de: till snö frusna skummet och med sina af rimfrost försilfrade träd, låg liksom öfvergjuten ef det härligaste mån: sken, Men ingenstädes erfor jag det djupa, öfverväldigande intryck, jag väntat, och det var med en känsla af nedslagenhet, jag fann mig stå oberörd framför ett skådespel, som sjelfva det nyktra förståndet dock sade mig vara det mest storartade, jag sett. Snart blef det emeilertid annorlunda. I samma män de förut bibragta föreställnin. garna undanträngdes af de egna åskådnin garpa och jag fick sjelfständigt lefva mig ini verklighetens intryck, tycktes mig Niagara timme efter timme, dag efter dag, växa i dimensioner och filltaga i majestät, tills bruset för mina ören ljöd som en väldig Davidsharpa, för hvars toner alla sett Saulshjertas stormar måste lägga sig. Det var ej så mycket naturskådespelet sjelft, sådart detta framstälde eig för det yttre ögat, som fängslade; det var fast mer den egendomliga stämning, dess åskådande framkellar, enstämning af frid och lugn, hvar under själen kastar af sig alla bojor, lyfter sig högt öfver hvardagslifvets alla små strider och tänker endast höga och ädla tankar. För hvarje stund jeg sålunda vandrade omkring på fallets stränder, bilckande ped i dass djup och lyssnande fill äet aldrig tystnande dånet, blef mig Niagara alt mer och mer, icke en öfverväldigande, men en sällsamt ljaf och kär företeelse, framför hvilken jag kunde uti drömmar stå och aldrig längta hän. Några hundra fot ute i floden, skiljande de amerikanska fallons vatten från det canadensiska och förenad wed amerikanska fastlandet genom en vacker och solid järn bro, ligger en af tät skog bevuxen ö, om ungefär 70 acres vidd, den så kallade Getön. Rundt om denna löper en väg, från hvilken man har tillträde till flere af de märkligagta ställena, såsora Månön, De tre systrarnas öar, Vindarnas grotta 0. B. YV., och ej långt från den trappa, på hvilken man nedstiger till den senare, leder en brygga ut till några klippblock, gom ligga på yttersta kanten sf Hästskofallet. Den hvirflande forsen sänker sitt skam öfver bryggan och klippblocken, som på ett för villapde sätt förefaila en fördiga att i hvarje ögonblick följa med strömmen och störta sig ned i djupet. På dessa block, midt i des yrande, skummande vaitnet, The Ra pids på ena sidan och på den andra just under dess fot det diapa fallet, stod för ej länge sedan ett 45 fot högt torn, det så kallade Terrapin Tower, Man för änpu se det på de tidigare fotografierna at Hästskofallet, men i verkligheten finnes det ej mera, Det börjäde nämligen visa sig något osäkert och borttogs förlidet år, utan att ersättas af något rytt, alldenstund, såsom kekant, fallet ständigt flyttar sig tillbaka, och den plate, på hvilken tornet stod, antages snart nog blifva bortgnagd af floden. Men ehnura detta är något, som kan in träffa hvilken dåg och stund som hälst, och stlodes ingen, som besöker platsen, är säker för att icke få göra de underminerade klippblocken sällskap ned i djupet och på så sätt få sitt namn odödliggiordt i Niagarafallets legender; skall du säkert ej kunna motstå frestelsen att, derest dina nerver tillåta det, begifva dig öfver den slippriga bryggan för att, om cck endast för några ögonblick, få njuta af ett skådespel, som otvifvelaktigt är ensamt i sitt slag. Håll dig fast i det låga järnräcke, som oxogifver klippan, luta dig fram öfver brantem och sa nad I dan aindanda kittel der wvattani; no m mv —VLL dr ro h00 kt 12 TO HR tet DO jan Ob DE bad bk Tr Be HO Et KG ÖN kt ch or Kg 8 M UV et vå vd