från häktet upphemtad. Efter protokollsjusteringen inlemnade B. Andersson en skrift, för att med den samma, i hvad honom angick, besvara åklagarens slutpåståenden; han bestred i skrifven, att något afseende skulle fästag vid åklagarens uppgift att Andersson varit i kompaniskap med Lundqvist. Andersson öfvergick deretter till åklagarens särskilda ansvarsyrkanden mot honom och förklarade, att han erkänt och djupt beklagat sin delaktighet i de btalade förbrytelserna, men anhöll att rätten, beaktande detta, äfven ville taga i öfvervägande den omständigheten, att Andersson härvid ätlydt Lundqvists gärskilda tillsägelser och genom förbrytelserna ej haft vare sig vinst eller nytta. Lundqvist förklarade å nyo, att mellan Andersson och honom kompaniskap egt rum, hvilket han genom vitnen ville styrka. Sedan åklagaren bestridt vitnesförhör i denna sak, blef äfven denna Lundqvists begäran af rätten afslagen. Såsom rättegångsbiträde för hr I. Svensson anmälde sig v. häradshöfding Möller, Kom yrkade att Svensson måtte frias från ansvar, och motiverade detta sitt yrkande med ett anförande ur R. Carlens kommentar öfver strafflagens 13 kap. 1 3 Målet uppsköts för utslags afkunnande till annan dag, då I. Svensson och B. Andersson ålades inställelse vid förut stadgadt äfventyr.