ag RE Oo EE TR en TTR ditivsedlar. Dessa voro egentligen atteste för gjorda depositioner eller med andra ord erkännanden, att vederbörande hade en viss fordran af banken. Sedlarne voro altså grundade på metall (koppar), men denna tillhörde främmande personer, men icke banken sjelf, och denna omständighet var in. stitutlionens svaga sida. Huru det egentligen gick till, att banken utan vidare omständigheter kunde utgifva dessa sedlar, är icke klart, då ingenting förekommer om ett sådant förhållande, hvarken i privilegierna eller i sedare förordningar. Man måste antaga, att Palmstruch hade regeringens tysta eller hemliga samtycke till utgifningen såsom belöning, derför att banken hade försträckt henne penningar utan pant eller med kreditivsedlar, utan att regeringen hade någonting till godo. Som dessa förhållanden måste hållas hemliga, kan det förklaras, hvarför samtycket äfven gafsihemlighet. En annan orsak till sedelutgifningen kan äfven sökas i det ofvan nämnda förhållandet med kopparns olika värde som vara och som mynt. Ännu en orsak till uppfinningen af sedlar kan ligga i kriget med Polen och Danmark, hvilket helt och hållet uttömt alla statens kassor; man ville då ersätta metallen med krediten. Detta lyckades också fullkomligt till en tid, tyl kreditivsedlarna gingo alldeles som metall: penningar man och man emellan och mottogos i statskassorna, Kreditivsedlarna kunde ha gjort ofantligt mycken nytta i Sverige både i sig sjelfva och särskildt på den tid, då de sattes i omlopp, till och med oaktadt sin otillräckliga fondering. Men det gick här som alltid, när icke tillräcklig kontroll hålles öfver förvaltningen och en penningfattig regering har ett finger med i spelet: banksedlarna blefvo papperspenningar derigenom, att ett för stort antal utgafs, ett mycket större, än det fans tillgångar att betäcka dem med. Så snart man fick hum härom, uppstod en stor förbittring mot sedlarna, hvilkas kurs också genast föll. I anledning häraf tillsatfes 1663 en komite för att rådpläga om penningväsendet, kopparpriset och bankens upprätthållande, och den kom till det resultatet, att kopparmyntningen borde fortsättas, efter som bankens privilegium var grundadt på kopparmyntet, och att det måste tillkomma vederbörande, under hvilka utgifningen af kreditsedlarna sorterade, att ikläda sig ansvaret för det förhållande, hvari sedlarna stodo till penningarna. Redan i början af 1664 måste dock banken förklara sedlarna oinlösbara. Regeringen, som utan tvifvel hade en så väsentlig del i bankens förlägenhet, sökte på flere sätt komna den till bjelp. : Så utfärdades den 8 Mars 1664 ett kgl. plakat, som uppmanade alla låntagare att så snart som möjligt inbetala sin skuld enligt förskrifningarcas innehåll; vidare bestämdes genom en förordning at den 30 Juni samma år, att införseltullen kunde betalag till bälften i specieriksdaler eller växlar, till hälften i kurantmynt och kreditivsedlar; slutligen understödde regeringen banken i Juli samma år med ett lån af 700 skeppund koppar till prägling af 2. och l-öresstycken. Men det var nu också allvarsam fara på färde, Riksdagen hade samlats i Maj och började genast diskutera bankens ställning. Palmstruch underkastades stränga förhör så väl af medlemmar af Stockholms råd som af riksdagen; men de vigtigaste frågorna vägrade han besvara på den grund, att det hade blifvit honom förbjudet. För atttillfredsställa den allmänna meningen blef det derför nödvändigt att lofva inlösning af sedlarne, I detta afseende ut om ett kgl. plakat at den 3 Aug., hvari det heter, att de kreditsedlar, som för någon tid sedan hade kommit i bruk, hade varit till stor lättnad för omsättningen; men detoaktadt hade nu missnöje med dem uppstått, emedan banken icke kunde inlösa dem promt; men de voro dock tillräckligt säkra, om blott banken kunde få sina utlänade penningar tillbaka; derför skulle också alla och en hvar, enskilde så väl som skatteuppbördsmän, utan vägran taga emot dem, så framt de icke ville betraktas såsom upproriske och föraktare af det gångbara myntet; h. m:t skulle å sin sida draga försorg om, att sedlarne blefve inlösta inom är och dag. Detta plakat hjelpte äfven så till vida, som riksdagen, innan den åtskildes, förklarade, att den icke skulle taga sin hand ifrån banken, i förhoppning att de forna missbruken skulle upphöra. Enligt löfte påbjöd ett nytt kel. plakat, lateradt den 7 Okt. 1665, att alla ännu cirkulerande banksedlar skulle presenteras och aflemnas inom den 1 Juli 1666, och alla skulle då få sina sedlar genast inlösta; men Je sedlar, som efter denna tid blefve pre. senterade till inlösning, skulle icke ega nå sot värde. Samtidigt härmed afskaffades räkningen i kopparmynt, hvilken var införd år 1625, och i stället skulle derefter all handel och alla kontrakt, af hvad namn de vara måtte, uppgöras i dukater, riksdaler eller svenskt silfvermynt, och ett konverteringsförhållande faststäldes mellan dessa olika penningeslag. Den bestämda anståndstiden för sedlarnes inlösning blef dock flere gånger förnyad, emedan längt ifrån alla inkommo i rätt tid, och den sista slutliga terminen lydde på den 25 Maj 1667, Emellertid drog ett svårt oväder upp öfver Palmstruchs hufvud. Riksskattmästaren frih. G. Bonde, som aldrig hade varit banken och Palmstruch bevågen, ovisst af hvad skäl, då han till och med var bolagsman, framstälde svåra anklagelser mot Palmstruch, hvartill han fick godt tillfälle, såsom beordrad att till sammans med flere andra undersöka bankens tillstånd och uttänka atyägar att hälla den uppe. Han beskylde nämligen Palmstruch att efter 1660, till hvilken tid alt hade gått bra, ha attagit mer penningar, än han stod krediterad för, och att ha användt dem till sitt onskilda och personliga gagn. Detta hade blifvit honom, riksskattmästaren, meddeladt st kommissarien på adelns vägnar, Nils Appelgrehn, och han hade då genast befalt, utt detta icke finge ske; men det hade ej sjelpt. Derför påstod han, att Palmstruch var skyldig banken en så stor summa, som inderbalansen belöpte sig till. Vidare angrep an ntgifningen af kreditivsedlarne, hvilken an påstod sig ha motarbetat; Palmstruch senomdref dentikyäl; till en början var således alt godt och väl, men man hade derpå börjat missbruka utgilningen, och sed arne hade altså i stället för nyttiga blitvit skadliga för landet. Likaledes påstod han, att kassörerne icke hade kunnat beräkna ps antal, emedan de utgåfvos direkt af: ia Jeh allpe ehuru han hade Och s a HH Eh Ö 0 Me er 2 rr MR Ö fr he NV AS PR Et EE PA kd FT hd 3 KH JO Pt ht rt ee OO AA FR RI RR kr O PE HA SBR vVUvPRAOs vm HN isvat Big. igen klagade han er att ntkning hat skott pa tillhörig säkerhet, hvi!ket ban också hade inofsatt sig, men likaledes ätan verkan. Riksskattmästaren blef at regeringen fri tagen från all skuld, emedan Palmstruch leke hade åtlydt hans goäg påd och befall: ningar. Deremot blef denne sistnikmpde ilr Maj månad stäld under btal inför hofrätten : för sin ämbetsförvaltning. I Palmstruch försökte vederlägga anklagel-k serna och sköt en stor del af skulden ph v OFRERETSELEINANSRSNE RRNANENTTENTEPTTBAGANNKTIAEE