lyst, huru mycket de släppt till, i fall de ens släppt till något. ) Hela affären bedrefs således uteslutande eller nästan uteslutande med främmande penningar. Såsom ett kuriosum vilja vi anföra, att i privilegierna var påbjudet, på hvilken tid af dagen banken skulle stå öppen för allmänheten, nämligen hvarje söckendag från kl. 8 till 11 f. m. och kl. 2 till 5 e. m. Privilegierna för växelbanken handlade nämligen om tre särskilda förhållanden, dels deposiia, dels transporter och utbetalningar och dels tullafgifter. Hvad deposita angår, så mottogos sådana i kopparmynt, dock icke under 100 daler, i dukater icke under 50 stycken, i specieriksdalrar icke under 100 stycken och i svenskt silfvermynt icke under 200 daler. De belopp, som innestodo på folio, kunde antingen transporteras genom bankanvisningar på andra, dock icke i summor under här ofvan nämnda minima, eller uttagas på en gång eller efter hand. Om någon transporterade större summor, än hans kreditsida öfversteg debetsidan, fick han böta 3 procent. Dessa transporter och kontanta utbetalningar skedde dock icke gratis, ty räkningshafvaren måste erlägga en afgift af 1 öre silfvermynt, när han på eit af dessa sätt disponerade öfver 50 dukater, 100 speciedaler eller 100 daler silfvermynt, och af 2 öre silfverm., när han uttog eller transporterade 100 daler kopparmynt. En vigtig föreskrift var, att intet slags qvarstad eller beslag kunde läggas på de i växelbanken insatta beloppen, icke ens i krigstid. Alla tullafgifter skulle af klarerarne inbetalas i banken i kopparmynt, när betal ningen erlades i accis eller var utförseltull, i speciedaler, när den erlades såsom införseltull. Äfven för växelbanken bestämdes tiden för expeditionen. Deponering skuile ske hvarje söcknedags eftermiddag från kl. 2 till 5, transporter hvarje förmiddag mellan kl. 8 och 10. Det dröjde dock icke länge, förr än regeringen fann sig föranlåten att göra ändring i dessa privilegier, och detta till och med i en mycket vigtig punkt, nämligen beträffande vinsten. Denna skulle egentli gen tillfalla banken, men redan den 16 Dec, 1656 befalde konungen, att vinsten efter afdrag af förvaltningskostnaderna och lönerna skulle delas i två lika stora delar, af hvilka den ena skulle tillfalla k. m:t och kronan, och den andra fördelas lika mellan bankbolaget och staden Stockholm, hvilken sistnämnda skulle använda sin andel till anläggning af nya gator, Samtidigt härmed förordnades, att två magistratsmedlemmar och två borgare i Stockholm skulle förvara nyckeln till kassan och bankens räkenskapsböcker. Till ersättning för dessa inskränkande påbud utnämnde konungen Palmstruch till bankbolagets direktör och bestämde hans Tön till 1500 daler silfvermynt årligen; de öfriga lönerna och kontorsutgifterna bestämdes till ett ärligt belopp af omkring 12,000 daler silfvermynt. Man var äfven betänkt på att göra bankens formela affärsgång så fullkomlig som möjligt, och af denna anledning inhemtades närmare upplysningar om andra banker i stora handelsstäder, bland andra i Avwsterdam och Hamburg. Derpå utfärdades är 1657 för växelbanken en arbetsordning, som i synnerhet sökte bestämma förfarandet rörande transporteringarna, och det stadgades då tillika, att ingen finge krediteras förl större belopp, än som på hvarje tid var ho-l nom till godo påfördt på folio såsom öfverskott, och icke heller mer utbetalas åt ho-l nom. Slutligen förbjöds det att meddela obehöriga personer någon underrättelse oml:. intressenternes tillskott. För att underlätta och förenkla omsätt ningen bestämdes, att alla växlar, som lydde på mor än 100 rår specie och blefvo dragna l. af eller på Stockholm, på eller från andra inhemska eller utländska platser, skulle betalas i banko. Vidare upphäfdes de förut omnämnda afgifterna för transportering eller uttagning af tillgodohafvande, och i stället förordnades, att för alla fall s procent skulle erläggas å de summor, som uttogos ur barken. Likasom det redan år 1656 var bestämdt, att tullafgifter skulle erläggas i banken, så skulle äfven från 1659 de belopp, som domstolarne ålade att deponera, insättas i växelbanken. När nu regeringen hade fått så mycken del i banken, fann hon det lägligt att se sina egna intressen till godo genom att hålla ; direkt kontroll öfver den och utnämnde derför riksskattmästaren frih, Gustaf Bonde till bankens öfverinspektör. Bonde hade för öfrigt förut sökt förhindra bankens upp: rättande, men kunde icke genomdrifva sin mening mot rikskanslern grefve Magnus de la Gardie, som var en bland Palmstruchs varmaste förespråkare. Öfverinspektören skulle i synnerhet vaka öfver, att de kungl. resolutionerna om banken blefvo behörigen iakttagna och satta i verket, hålla uppsigt öfver bankens tjenstemän och förhindra alla missbruk. Banken gjorde wycken lycka under dessa år; riksdagen uttalade år 1660 sin önskan om dess fortfarande bestånd, och Malmö och Landskrona inkommo 1662 med ansökan, att ett bankkontor måtte inrättas i endera af dessa städer, på det att omsättningen l skulle underlättas genom att befrias från det tunga myntet och handeln derigenom utvidgas samt staden vinna genom de många fördelar, som en bank för öfrigt medförde I Denna önskan blef dock icke uppfyld, Såsom ofvan anmärktes, och hvarom ock-. så hvem som hälst kan öfvertyga sig genoml. att genomläsa bankeps statuter, af hvilka vi ha anfört de väsentligaste, voro dessa till största delen ändamålsenligt redigerade, och Jombardafdelningen väckte till och med utomlands så stor uppmärksamhet, att Tysklands många hypoteksbanker och kreditföreningar ursprungligen ha uppkommit såsom efterhärmningar af denna. Och ändock gick det svart bakut för banken, och detta så starkt, att den inom få års förlopp skulle helt och kållet upphöra att existera. Orsakerna härtill äro icke tillräckligt upplysta, i synnerhet som räkenskaperna för denna period ha blifvit förstörda eller ha gått förlorade; men man kan till en del aluta tilll de olycksbringande anledningarna. Bristenl; på åtminstone en tillräcklig grundfond och gäldenärernes rättighet att fordra, att de-J, ras panter icke realiserades, om de blott i, erlade räntor i rätt tid, gjorde naturligtvis!1, sitt till, att banken ingenting hade atttagal; till under svåra förkfllanden, och förhini; ärade den att indrifva sina ntestående for-l; ; ; Å i j J 4 dringar. Vidare höll regeringen icke sitt i vefviloglörna gifna löfte; ty hoa lät försträcka sig icke obetydliga summor, man att ställa erforderlig säkerhet för dem, Likaledes skadade det banken mycket, Att kop parns pris såsom handelsvara steg starkae äp dess värde såsom mynt, hvaraf följden blef, att alla ville ha sina penningar utur banken, så att de strömmade hastigare ut, än regeringen kunde lemna in myntad kopsar till ersättning. Hela detta förhållande med kopparns pris stod emellertid i näral, sammanhang med den punkt, som egentligen j;