Bostadsbristen, betraktad från ungkarlssynpunkt. Hr Redaktör! På den sista tiden har den i hufvudstaden rådande bostadsbristen, hvilken beklagligtvis med hvarje år tilltager i alt betänkligare proportioner, varit föremål för mycket diskuterande så väl samtalsvis som af pressen. Den allmänna meningen har hufvudsakligen ömmat för en klass af medborgare, arbetarne, och det med den praktiska påföljd, att desse kunna hoppas att efter hand för ett någorlunda moderat pris få för sig och familjer hem, som, om de ock blifva enkla och anspråkslösa, dock hafva en väsentlig förmån, som i en större stad är af oberäkneligt värde, den nämligen att erbjuda sina innehatvare en högre grad af ostördhet och sjelfständighet, än hvad de annars skulle kunna påräkna. Ingen lärer i ringaste mån vilja förneka arbetarens — den ogiftes såväl som familjefaderns — hbehof af ett fridfullare och bättre hem, hvadan också hvar och en lemnar fullt erkinnande ät det berömliga i deras företag, som med handling visat, att do velat åt arbetarons hemlif bereda en förbättring, om hvilken det är att hoppas, att den ej allenast skall bidraga till hans fysiska välbefinnände, utan ock, fast mera indirekt, till hans intellektuella utveckling och moraliska förädling. Men det gilves ock en annan klass af medborgare, hvilkas ställning till det herskande onda är föga mindre kritisk, jag menar den svärm af unge män, med eller utan fast anställning, hvilkas knappa in