nn ask voro, såsom han har visat till sin dödsstund, sagda ur hjertats djup. När hans egna krafter ej räckte till, vände han sig till inflytelserika vänner, hvilkas hjelp han deremot aldrig anlitade för sig sjelf. . Skaldens personlighet var högst anslående. Den vänligaste godmodighet var uttryckt i hans breda lifliga ansigte, som mer bar prä li geln af en gammal, kraftfull landtman än af en skald; omkring hans läppar spelade ett skälmskt löje, och hans klara, stora ögon strålade med ovanligt lif, när han talade. Hans samtal var mycket snillrikt, och man l: hörde honom så mycket hällre tala, som han hade lefvat länge och under de mest upprörda tidsomständigheter hade stått i det förtroligaste förhållande till de mest inflytelse rika män och tillika sjelf spelat en icke ringa rol i Frankrikes nya historia, Hvilken tjuskraft sångaren utöfvade på alla, som kommo i beröring med honom, kan följande bevisa. DÅ jag en gång en sommarafton satt utanför Caf Richelieu med Thackeray, satte sig den bekante amerikanske bokhandlaren Ap pleton hos oss. Han hade kommit till Europa för att vara till städes vid den nu varande kejsarens af Ryssland kröning. Jag har, sade han sett ett mycket stort stycke af er verldsdel och lärt känna många af edra politiska, literära och konstnärsstorheter, men bland alla dessa store har blott en enda man efterlemnat ett varaktigt intryck hos mig, och denne man är Beranger. Detta är lätt att förklara. Vid personlig bekantskap med skalder af betydenhet blir man mycket ofta sviken i sin för väntan. Den godtrogne läsaren har upptagit deras idealer i sig och anser äfven skaparen af dem för ett ideal, för en ädel offerprest, som med den hvita bindeln kring tinningarna underhåller menniskokärlekens heliga låga vid altaret och icke tänker på nå gonting jordiskt. Men efter den första välkomsthelsningen höra vi ingenting annataf den ädle presten än bittra klagomål öfver recensenternes lumpenhet och uselhet, öfver förläggarnes småsinne och gnideri, allehanda elaka anmärkningar om medbröderne i Apollos tjenst och de mest smickrande uttryck om vederbörande sjelf, Hos Beranger var man icke utsatt för att bli på detta sätt sviken. Han talade blott mycket litet och med sann blygsamhet om sig sjelf och om andre med uppriktig välvilja. Man fann honom i lefnaden så, som man finner honom i hans dikter. Mes chansons, c est moi, har han sjungit, och så snart mån lärde känna honom personligen, öfvertygade man sig om den fulla sanningen af dessa ord. Och denno man hadeicke blott förbittrade fiender bland presterne och de. reaktionäre, han hade också talrika motståndare bland republikanerne. De förklarade honom för en skådespelare, som spelade sin egen rol. Hans oegennytta, hans förakt för alla jordiska förmåner, hans obegränsade välgören het, bans afsöndring från verldens larm, alt detta var för dem blott en rol, som var ba. räknad på effekt och utförd med talang. Nå väl, om Beranger var en skådespelare, så måste man önska, att tusentals sådane skådespelare funnes i verlden. Vi stackars godtrogne åskådare skulle då säkerligen fiuna föreställningarna på verldsteatern långt uppbyggligare och mer fängslande. Under det att Beranger talade, kastade jag flere gånger en blick på hans sjattiofomåriga väninna, sont, fördjupad iläsning, icke tog del i samtalet. Det var den andra, posten värdiga Lisette. Den första Lisette, hvilken Beranger har basjungit i sina för sta sånger, var en fjäril af det mest fladdrande slag, När Beranger lärde känna henne, hade han knappt tillryggalagt sitt sjuttonde år, hon knapt hunnit till det sextonde. Hon var vacker, älskvärd och godlynt, men också mycket nyckfull och lättsinnig. Berangers förhållande till henne varade icke länge; ty innan ett år hade förflutit, försvann hon sjelf spårlöst likt Schillers Mädehen aus dar Fremde, Beranger hade icke förlorat något annat i denna Lisette än en älskarinna. Han skulle snart fisna en trofast, högsinnad och bildad väninna i Judith Frere. Fröken Fröåre, den andra Lisette, hade nu lefvat till sammans med skalden sedan år 1798, i femtiosju år. Hon hade varit mycket vacker i sin ungdom. Henzres klara, blå ögon, den smärta växten, det böljande blonda bhåret och do blida anletsdragen väckte beundran; men mycket mer ännu måste man beunåra hennes ärliga, ädla bjerta, hennes trohet, som var beredd till hvarje offer, och hennes outtröttliga sträfvan att utbilda sitt förstånd. Hon hade lärt mycket och sökte sin förströelse i läsning. Jag betraktade hennes fårade panna och kom dervid i håg de hjertliga verser, som Beranger hade eg. nat sin vgumman. Hon var tre år äldre än han; han hoppa des dock, att hon skulle öfverlefva honom, men åetta hopp gick icke i fallbordan, Två fr efter mitt besök miste han henne, sedan hon lefyat vid hans sida.l nära två menniskeåldrar, Den grähårige sångaren följde henne några månader derefter i grafven,