Den crättvisa, som ligger i den uteblifna uppfyilelsen under åtta är af den bekanta artikeln i Pragfreden, hvilken åt Nordslesvigs befolkning förvarade rätten att välja mellan den tyska och den danska nationaliteten, har å nyo, i förening med godtycklighets och väldsåtgärderna mot danska undersåtar derstädes, väckt Europas uppmärksamhet, som gifver sig luft i mångfaldiga uttalanden inom pressen, särdeles den engelska och franska, och hvarpå vi flere gånger medde: lat exempel. Nu senast bar den berömda tidskriften Revue des deux Mondes i sista häftets politiska chronique egnat denna fråga nägra sidor, hvarest iramhålles den olika ställning gent emot det snart sagdt allsmäktiga Tyskland, som de 200.000 danskarne i Slesvig hafva. Bland annat läses der följande: Sanningen att säga, denna olyckliga befolkning, som så redligt, så halsstarrigt trogen håller fast vid sin nationalitet, ser sig försatt under grymma vilkor. Om hon förblir lugn, om hon fortfarande tiger, tolkar man hennes tystnad sålunda: Ni ser nu, alt är slut, Slesvig är tyskt och vill förblifva tyskt. Pragfreden var blott och bart en eftergift åt förhållanden, som nu mer icke finnas, ett verk, som det var svårt och omöjligt att utföra och hvarom det derför är ingenting mera att säga. — Om invånarne göra ett fredligt motstånd med hela styrkan af sin fosterlandskänsla, om de agitera och protestera mot det våld, som öfvergått dem, börjar man med att tillgripa stränga åtgärder, hvarefter man förskansar sig bakom sin värdighet och säger att man icke skall vika för någon påtryckning af massan, att det för ögonblicket icke finnes något, som tarfvar en noggrannare undersökning. Åtta år hafva gått utan att ögon. blicket kommit. — Hvad angår det ut bredda ryktet om att Bismarck skulle hafva gjort Danmark tillbud att få Slesvig till baka mot det att hela Danmark trädde ini det tyska kejsarriket, menar tidskriften, att han omöjligt kan vara blind för de svårigheter, som från Englands och Rysslands sida måste resa sig mot utförandet af en sådan tanke. En engelsk tidning, Liverpool Daily Courier, innehåller under titeln Nabkoths vingård — hvilken bild äfven förut begagnats för att beteckna Slesvigs ställning — en ironisk artikel rörande denna senare fråga, der det bland annat heter: Preussen gäger i sjelfva verket (till Danmark): Vi vilja lemna er det stycke land, som vi hafva tagit, blött I viljen gifva..oss icke blott stycket, utan hela frukten af gåfvan tillbaka. I danskar, skolen få Nordslesvig, om I blott viljen lemna det stora: tyska riket Nordslesvig och hela Danmark jämte era öar, eder hufvudstad och eder fästning vid Helsingör, som är nyckeln till porten, genom hvilken vår flotta kan gå ut och in. I gkolen gifva oss hela er flotta och era kolonier och era förbindelser i de vestindiska farvattnen. På dessa vilkor vilja vi tillåta er monark att kallas konung, och vi vilja ställa er tappra här främst i slaget, som vi gjorde med de modige bairarne i franska kriget. I skolen få tillfälle att nå en herrlig död på valplatsen, och vi äro så långt ifrån att afondas er den krigiska be römmelsen, att vi skola glädja oss, när I ären dräpte. — Märkligt nog kan konungen af Danmark icke inse detta och hans folk ej häller. Han är ännu en krönt konung och ingen satrap eller pensionär. Hans undersåtar äro de gamle danska, som icke önska att blifva nya tyskar. Han kan ännu göra hvad han vill med sitt eget. Han är suverän och ingen mediatiserad furste, som hål les i en underordnad ställning af en mäktig