var det mest hjertliga; med tusentals löf. ten sökte carlisten vinna honom för sil sak; men då ODonnell vägrade, framhållande den ed han svurit och den tacksam het han vore skyldig drottningen, blef hal utan uppskof skjuten. Hans följeslagare ett antal af hundra personer, fipgo underg! samma öde; en af dem, en officer, höll på att dö af sina sår: han ryckes från der halmbädd, på hvilken han hvilar, för at fusiljeras. Det var sanime Zumalacarregui som några dagar derefter lät mörda på er gåvg 120 soldater, som med vapen i hand blifvit tagna vid Gamarra. Tanken ryggar tillbaka för dylika ryslig. heter, men si, otroliga de än förefalla, hafva de under det senaste kriget blifvit upprepade i våra dagar. Hvad skall man väl säga om den fasansfulla afrättningen vid Olet, der på cabecillan Saballs order om. kring 200 fångar ur den republikanska armen blefvo skjutna? Man erinrar sig det sorgliga öde som träffade Nouvilas kolonn, hvilken i sietlidne April månad cernerades och till en del tillfångatogs eller återrasta des mot gränsen, Fångarne hade redan befunnit sig tre månader i fångenskap, då Saballs gaf erder om deras nedskjutande. Ville han spara sina lifsmedel? Ville han helt enkelt underlätta sina truppers marsch genom att befria dem från ett hinderligt påhäng? Säkert är, att sjuttiofem karabinierer, tullsoldater, till största delen gifta och familjefäder, blefvo skjutna, och jämte dem 112 liniesoldater — eller hvar femte fånge. Ehuru pcarlisterne sökt nedtysta ryktet om denna förfärlig. sak, ha dock ögonvitnens berättelser derom spridt sig; skildringen af karabinierernes förtviflan, deras sista ögonblick, kommer en att rysa. Caruisterne säga, att de blifvit tvungna till dessa grymheter genom sina fienders baroari. Men vare det sagdt till de liberales heder, att de afsky och förkasta traditionerna från 1840. Detta uttrycktes af Concha i en dagorder på följande sätt: Vår uppgift är att segra, ej att döda. För att besvara sina fienders grymhet har regeringen i Madrid dekreterat att all egendom, tillhörande carlister under vapen eller personer, som gynmade deras sak, skulle seqvestreras och afkastningen af den beslaglagda egendomen utlottas åt familjerna efter soldater, som blifvit dödade. Dessa beslut kunna visserligen icke försvaras och flere liberala tid ningar i Spanien hafva ogillat dem. Sedan man. i två år med en till apati gränsande fördragsamhet tolererat carlisternes excesser, kunde man ha begagnat andra medel för att göra ett slut på kriget. Anmärkas bör dock, att dekretet föregås af en förklaring, att regeringen aldrig skall utöfva repressalier. Under tiden upplifva carlisterne den förfärliga lagen om gisslan. Detta krigföringssätt står i alt för stark etrid mot nutidens ider. Europa kunde icke genom sin tystnad längre autorisera et; den allmänna meningen har blifvit upprörd, hon har begärt att man i hennes namn skulle bryta stafven öfver en sak, som endast grundade sig på skräck, och stormakterna hafva genom att officielt erkärna Madridregeringen gifvit henne, på samma gång de betygat spanska folket sin sktring, den myndighet och moraliska styrka, som böra påskynda segernp.