sir Henry Rawlinson, ordförande för kongresgens semitiska afdelning, med ett långt anförande, hvari han meddelade en utförlig öfversigt öfver de orientaliska studiernas nuvarande ställning och resultat i de särskilda europeiska länderna. Först uppehöll han sig vid den stora tillväxt i innehåll och omfång, som denna gren af filologien hade fått på de senaste åren genom inskrifter och andra fornlemningar från Fenicien, Sydarabien och Assyrien. Orientalisterne hade till en början haft stora svårigheter att dragas med, emedan de äldre filologerne envisades: att anse den hebreiska och grekiska traditionen ensam berättigad och utläto sig hånfullt om de barbariska källorna. Först sedan materialet år för år hade växt och utmärkta talanger hade slagit sig på tolkningen af de orientaliska minnesmärkena, steg öfver allt i Europa aktningen för assyriologerne och egyptologerne. Bland desse utmärkte män ville tal. i främsta rummet nämna den tillstädes varande dr Jules Oppert från Paris (starkt bifall), hvilken man med rätta kunde kalla den assyriska fornforskningens fader, som med grund ighet i en lång följd af år hade studerat de assyriska och babyloniska fornbrgsynere på sjelfva stället och i tolkningen af kilskrifterna lagt en så sällsynt skarpsinnighet i dagen, att franska akademien (hvilken Rawlinson betecknade såsom det främsta kritiska sällskap i Europa) hade tillerkänt honom gitt femårspris. Opperts upptäckter hade varit en vändpunkt för hela kilskriftstudiet, hvilket sedan dess hade gjort ständiga framsteg både i och utanför Frankrike. I nämnda land var det Menant och i synnerhet den outtröttlige Francois Lenormant (bifall), som hade fört assyriologien framåt genom nya, värdefulla upptäckter. I Danmark hade Valdemar Schmidt, i Italien Finzi, i Schweiz Naville med framgång odlat gamma vetenskap och förkofrat honom i flere riktningar. Tyskland hade något sent infunnit gig på täflingsbanan; men det hade till ersättning derför i en bestämd riktning, den språkligt kritiska, fenast intagit en ledande och dominerande ställning, hvilken knappt någon kunde fö det stridig. Hvad som nu framför allt beöfdes var just en kritisk språk; uskning, grundad på ett fullkomligt herravälde öfver de semitiska idiomerna, och i detta afseende hade professor Schrader från Jena (bifall) och professor Pretorius åstadkommit någonting så utmärkt, att man nu måste betrakta dem såsom ledare af detta intressanta studium. Englands vetenskapsmän hade på den senare tiden blott lemnat ringa bidrag till den orientaliska fornforskningen, kanske derför att de hade varit mer begärlige efter att komma fram med uppseende väckande upptäckter, som stödde sig på en osäker grundval, än villige att fördjupa sig i torra grammatikaliska och etymologiska studier. Emellertid hade dock George Smith (bifall) vid sina två senaste besök i Assyrien förökat den redan rikhaltiga samlingen i British museum med tusen. tals nya fragmenter med inskrifter, så att snart ett fjerde band af kilskrifter från vestra Asien skulle utkomma. Rawlinson slöt sitt tal med en önskan, att den nuvarande kongressef måtte medföra ett rikt resultat, hvarefter den egentligg diskussionen begynte. Prof. Jules Oppert hade ett längre anförande om språket i den andra af de tre ryktbara Behistun-inskrifterna (från Darius tid), hvilket han (Oppert) i olikhet med andre assyriologer kallar det sumirianska språket. Han påstod vidare, att de gamle mederne hade talat det turanska språket, och tolkade på denna gruudyval namnen på de gamle mediske konungarne, så som de finnas hos historieskrifvarne Herodotos och Ktesias (konung Artaxerxes lifmedicus). Han framställde äfven en mycket ginnrik kombination för att bringa de afvikande tidräkningarna. i öfverensstämmelse, Opperts föredrag mottogs med starkt bifall af de närvarande, likväl med undantag aftyske professom Schrader, som tillät sig kalla sin franske kollegas antaganden bizarra.. Det må anmärkas, att Oppert talade franska och Schrader tyska. Efter Schrader talade baron Textor de Ravisi. Sammankomsten slöts med ett meddelande af ordföranden, att man i Efesus hade upptäckt en ny inskrift, som förmodas vara karisk.